Nu sitter jag äntligen på tåget hem från Strängnäs. Och jag är förbannad. Jag är sällan förbannad. Så nu får ni en jävligt förbannad historia.

Står på perrongen i Strängnäs och väntar på tåget mot Stockholm. 17.19. Jag har köpt min biljett i förväg som den goda medborgare jag är och står snällt och väntar där djurvagnen ska stanna.

Tåget rullar in och det visar sig att vagnen jag stått och väntat vid (längst fram) är avstängd vilket betyder att jag måste ta mig till nästa djurvagn som är några vagnar bort. Jag och en annan kvinna med två hundar börja jogga längs med tåget medan folk går av och på.

Precis när jag kommer fram till nästa djurvagn stängs dörren mitt framför näsan på mig. Jag drar maniskt i dörren för att öppna den igen men den är jättelåst. Konduktören som står en bit bort visslar i pipan och börjar veva med armarna. JAG tror att hon gör det för att föraren ska vänta och öppna dörren igen men ICKE! Jag står där med dörrhandtaget i handen och tåget rullar iväg.

Och innan du frågar – JA, konduktören såg oss. Vi var två personer med totalt tre hundar som sprang längs med tåget för att komma till rätt vagn. Och ändå viftade hon iväg tåget. Det är nog en av få gånger jag har skriksvurit rakt ut. Det krävdes djupandning på nivån att jag fick träningsvärk i diafragman för att behålla lugnet för jag höll ärligt talat på att gå apeshit.

Så imorgon tänker jag vara en sån där person som ringer till kundtjänst och klagar. That konduktör is going down.