Jag har hört mig själv säga mer och mer ofta att ”det här lite mycket just nu”, eller ”det var lite tungt förra veckan” till mina vänner på senaste tiden. De där dagarna då själen är sådär tung att det känns som att man bär sandsäckar på axlarna, de har på något underligt vis, utan att jag riktigt märkt det, blivit fler och fler.

Jag vet knappt hur jag ska fortsätta det här inlägget, för den här svackan pågår fortfarande. Jag känner mig avdomnad och så himla trött. Som att jag går i motvind. Ångestjäveln tuggar på mig lite för hungrigt.

Men härom dagen var det i alla fall måndag.

Och den här måndagen låg jag i soffan en stund med en hund på låret. Jag grät och hon tröstade som bara hon kan. Puffade på mig med blöt nos och la tassen på mitt ben.

Och så messade Sara och Lina och sa att jag borde komma till Gröndal så skulle de ge mig mat och hjälpa mig styra upp det som är jobbigast just nu. Så jag tog paraplyet och Leia och satte mig på bussen.

I Gröndal väntade rosévin (Perfect Day av Hannah och Amanda – SÅ gott), proteinpannkakor och två personer som bara är så himla bra på så många vis.

Vi lyssnade på min podcastintervju med Sandra och så hjälpte de mig att reda ut vad som är sådär jobbigt så att mitt huvud inte kan sluta snurra just nu.

Två mycket bra och smarta personer. <3

Det är ju som så att driva ett företag och försöka dra ihop en stor konferens alldeles själv och gå på begravning och gräva i sitt förflutna och sånt, det ställer ju en del krav på både hjärna och själ och de var båda lite slutkörda. Och ibland blir det bara sjukt svårt att driva projekt när man är själv för man har ingen att bolla med eller delegera till så när det tar stopp så tar det stopp. Och igår tog det stopp.

Så flickorna gav mig glögg och så hjälpte de mig att styra upp allt som ska göras inför BBCON (hint – it's a LOT). Att ha så fantastiska vänner som jag har, det är liksom bara så lyxigt.

Och Leia låg på golvet och vaktade mig hela tiden.