När vi passerade Hudiksvall låg snön vit på marken, såhär i början av maj. Lövträden hade börjat slå ut och snön hängde tung över trädkronorna. Det var som att Moder Jord samlade alla årstider för att minnas Angeliqa, en kärleksförklaring lika stark som hon älskade henne.
Jag och Rania var i road trip mode, sjöng högt till radion och skrattade. Jag road rage:ade en aning över idiotiska omkörningar och vi pratade om livet. Vi var glada. Men på ett lite ont anande sätt.
När vi äntrade Västerås kommun kom klumpen i magen. Det kliade under huden och hela kroppen spände sig, muskel för muskel.
Vi parkerade bilen, gick och åt lunch och sprang på två vänner som också skulle på begravningen. Kramade om varandra och kände varandras oro. Nervositeten av att inte veta hur man kommer reagera.
Redan när klockorna ringde kom tårarna. Först stilla.
Angeliqas vandringskängor var prydligt placerade framför kistan i ett hav av blommor. Det var blommor överallt och kyrkan var proppfull. Hon var så älskad. Så saknad. Ljust klädda människor för det hade Angeliqa önskat. Många i vandringskängor. Vissa med en grankvist istället för en ros att lägga på kistan. Och det kunde ju inte blivit mer passande.
När prästen läste Angeliqas dikt som hon publicerat på Instagram, bara en månad innan hon dog, då brast jag. Tårarna rann hejdlöst och Rania höll min hand hårt.
”Nakna fötter mot jorden. Ett med allt som någonsin varit.”
Jag och Rania gick hand i hand fram till kistan med var sin handbukett vi plockat ut hos floristen tidigare på dagen. En vit ros med lite vilt grönt. Vi klappade på kistan, jag minns inte riktigt vad vi sa. Jag hoppas jag tackade henne för all inspiration, all glädje hon spridit.
Efteråt samlades vi på minnesstunden, vänner och kollegor, de flesta som jag faktiskt träffat på tiden Influencers of Sweden fortfarande var Better Bloggers. Dessa bloggkollegor, dessa magiska, kreativa, känsliga själar som också är inspirerande och starka och sköra och helt fantastiska.
Det var en dag av sorg men också en dag av samhörighet, av tacksamhet och kärlek. Av glädje för de som finns kvar. Vi etsas närmare varandra av det onda. Det är något gudomligt över det.
Jag har känt så många känslor idag. Så många känslor som jag inte känt förut. Jag har aldrig förlorat någon så ung. Jag har aldrig förlorat en vän. Och jag har aldrig förlorat någon som själv valt att avsluta sitt liv.
Jag hade så många frågor i huvudet idag. Fortfarande så mycket ilska över att det blev så här. Och någonstans en acceptans över att vi aldrig kommer få svaren på varför det blev som det blev.
Men mest av allt var det kärlek.
11 svar
Ååh, vilket vackert avslut ni tog på begravningen. Jag blev helt tårögd när jag läste – det är så sorgligt att behöva ta avsked från en vän som är för ung att redan behöva säga adjö till. Jag har behövt säga adjö till två vänner redan, ingen av dem fyllda 30. Det är så svårt att acceptera att de är borta, eller förstå varför de valde att gå. Vi får hoppas att de har det bra där de är nu helt enkelt. 🙂
Så ledsen att du redan behövt ta farväl av vänner. Vi kan inte förstå, och det måste också vara okej. Vi får helt enkelt försöka ta hand om varandra, vi som är kvar. Kram.
Ja, fy vad jobbigt det var. Men samtidigt väldigt vackert, och lite roligt på slutet. Jag både hoppades och våndades lite över om de skulle spela Thunder. När de väl gjorde det brast det för mig igen. Första gången ordentligt i början av avskeden… och sedan när vi kom fram till kistan och såg de små chokladbitarna, kaffebönorna och kåsan. Kängorna såg jag aldrig. Det var väl tur det för då hade jag nog brutit ihop fullständigt!
Mysigt att ses och få kramas lite innan kyrkan. Vi hade inte anmält oss till minnesstunden så vi åkte hem och spelade Thunder på repeat, hela vägen hem!
Kram Lena
Det var fint att se dig. Jag skrattade genom tårarna när de spelade Thunder. Kändes som att Angeliqa stod där, lycklig på andra sidan för att inte ha ont utan bara kunna springa över vidderna.
Kram!
Va fint att läsa detta, tack för att du delade med dig av det här ❤️
Tack för de orden. Kram!
Så fint skrivet! Helt otroligt att Angelica är borta. Träffade bara henne ett par gånger men följde henne i SM dock gick vi i samma gymnasie och jag minns henne då vi hade skåpen i samma korridor (brevid kyrkan i Västerås).
Tack snälla du. Ja, det känns så underligt, fortfarande.
Så himla fin text Linda! Tack snälla för igår och för att du är du. Stor kram ❤️.
Tack själv, fina du. Kram!