Fars dag utan far

Fars dag. Konceptet har surrat runt mig likt irriterande myggor de senaste veckorna. Varenda butik uppmanar mig att hylla denna fantastiska fadersfigur som jag uppenbarligen bör ha i mitt liv. Och så kulminerar det hela i en orgie av pappabilder på alla sociala medier. Alla är så tacksamma över sin far, alla är så lyckliga och trygga. Och jag säger bara, grattis. Own it.

Men om man inte har en pappa att fira då? 

Jag har inte pratat med min pappa på drygt 1,5 år. Detta av många anledningar som jag bland annat skrivit om här.  Vissa har legat och puttrat i många år. Vissa var plötsliga, chockerande och väldigt privata. Det det i slutändan handlade om var att koppen rann över.

Jag var så trött på att inte bli sedd. Att inte bli hörd och inte bli sedd för den jag var utan att jag på något vis hade blivit en låtsasperson i hans liv. Något han hade format efter sina egna uppfattningar och önskningar och som låg så himla långt från sanningen. Och jag? Mitt riktiga jag var egentligen inte så intressant. För han frågade sällan om mitt liv. Jag var alltid den som ringde. Och i slutändan var han den enda som pratade.

Jag tror inte det här var medvetet. Men även fast jag sagt det till honom så många gånger så tog det aldrig skruv att allt jag ville ha, var en pappa. Som såg mig. Som lyssnade på mig. Som var trygg och som inte svek.

Han var aldrig elak. Han var snarare typen som lovat guld och gröna skogar och gråter inför en och lovar och svär att saker ska bli annorlunda och att jag är det viktigaste. Hans förstfödda. Hans skatt. Och sedan infrias det aldrig. Orden blir aldrig konkreta. Men orden har varit vackra och därför har det varit så vansinnigt svårt att släppa taget.

Efter att jag bestämde mig att sluta ringa honom den där aprildagen förra året har han inte kontaktat mig en enda gång. Inte ett samtal, inte en födelsedagshälsning, ingenting. Det enda jag gjorde var att sluta ringa, för att se om han skulle gå halva vägen. Det var inte ett dramatiskt samtal, det var ett samtal som alla andra. Men han har inte hört av sig en enda gång sedan jag slutade vara den som hörde av mig.

Ändå funderar jag varje dag på om det här är rätt. Han är ju ändå min pappa. Min enda pappa. Och jag väljer att inte ha honom i mitt liv. Likväl väljer han att inte ha mig i sitt, men ändå.

Detta är ett val jag gör varje dag, och även fast jag vet att han gör mig besviken och ledsen och att jag känner mig så liten när han gör det så undrar jag, är det inte värt det bara för att ha en pappa?

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

7 svar

  1. Så modigt att våga skriva det här inlägget!

    Själv tillhör jag skaran som faktiskt har en pappa, som funnits och ställer upp för mig natt som dag och jag är verkligen lycklig lottad över att ha honom i mitt liv. Men det innebär inte att jag inte är medveten om hur tufft och jobbigt det är att vara utan en pappa, för det är jag då min dotter inte har sin pappa hos sig. Hans liv kretsar i stället enbart kring hans så kallade “nya familj”, och där är inte dottern med på kartan alls.

    Vet inte alls hur hon kommer se på sin pappa i framtiden, och vilken relation de kommer ha till varandra och ärligt talat måste jag erkänna att det skrämmer mig. Men jag hoppas att hon är medveten om att jag alltid kommer finnas där för henne, och att jag räcker till när det behövs.

    Kram Sanna

  2. Jag fick också nog en dag, efter en rad händelser, och slutade höra av mig. Men jag klippte aldrig helt, bara mentalt. Sen gick jag i terapi och fick hjälp att reda ut och bearbeta känslorna, och rent praktiskt hitta ett förhållningssätt som jag mådde bra av i relationen. Inte den roll jag fått, utan den jag ville ha, behövde. Det var riktigt svårt och tufft. När jag ändrade mig och valde att agera och reagera annorlunda – med terapeuten i ett stadigt tag – i vår relation tvingades han att agera annorlunda också. Det blev bättre för mig och jag lärde mig att acceptera att vår relation aldrig skulle bli som det jag önskade mig. Men att jag ändå kunde ha en relation som inte gjorde mig illa, om jag ville.

    Av olika anledningar ställdes saker lite på sin spets när jag fick barn. Vi hade ett långt samtal där han visade självinsikt för första gången. Skillnaden var också att jag inte var rädd att förlora något, jag visste att jag skulle överleva det. Så jag ställde krav, och vi har en överenskommelse. Såhär nästan 1,5 år senare är vår relation bättre än någonsin och han är en mer engagerad och närvarande morfar än han varit som far.

    Vad vill jag ha sagt? Att det kan bli bättre. Men bara om man tar sig själv på allvar och värnar om sitt eget mående först. Att man själv är viktigast, inte relationen. Men det gör sjukt ont och är riktigt jobbigt. För mig var det värt det. För andra inte.

    Starkt och viktigt att du skriver. Hoppas du kan få lite ro. Kram.

    1. Tack för att du delar med dig av detta. Jag har inte heller klippt bandet, jag har ju bara slutat höra av mig, helt odramatiskt. Sedan har inte han hört av sig heller, därav bristen på kontakt. Jag funderar ofta över detta, hur vi skulle kunna hitta en annan plats för vår relation. Men jag har försökt så många gånger och det slutar alltid på samma sätt. Jag är väldigt glad att du och din pappa hittade en plats där ni funkar. Jag önskar väl att jag och min gör det en dag med. Men just nu är jag inte beredd att lägga ner det engagemanget och vad som kan bli mer hjärtesorg. Kram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Kommunikatörsdagen

Mina nio bästa föreläsningstips

Att föreläsa är förmodligen en av de saker jag älskar mest med mitt jobb. Det och skapa content hamnar högst upp på listan av de

Ett avsked.

När vi passerade Hudiksvall låg snön vit på marken, såhär i början av maj. Lövträden hade börjat slå ut och snön hängde tung över trädkronorna.

Tips från Influencercoachen - episod 5

Vad är en microinfluencer?

Vad är en microinfluencer egentligen? I det senaste avsnittet av min videoserie “Tips från Influencercoachen” reder jag ut både det här hypade begreppet och förklarar

When you pay, you pay attention

Det här citatet har blivit min nya ledstjärna när det gäller att ta betalt för mina tjänster. “When you pay, you pay attention”. Det är