Jag sitter just nu på Espresso House mitt emot Biograf Rigoletto i centrala Stockholm. Julmusiken spelar runt mig och folk samtalar gemytligt. Mitt hjärta går fortfarande i kaninfart och jag har ytterst svårt att slappna av. Det känns som att jag fortfarande lever i Katniss hjärna.

Jag vet inte vad det är med ”The Hunger Games” och Katniss Everdeen som krupit under skinnet på mig. Kanske är det min vansinniga förälskelse till Jennifer Lawrence. Kanske är det det faktum att jag rivit av alla mina naglar under filmerna pga så vansinnigt spännande. Kanske är det den fantastiska, moderna hjältinna som Katniss Everdeen faktiskt är. Det låter klyschigt, och visst, till viss del älskar jag klyschor (när de faktiskt bejakar att de är, just, klyschor), men det är faktiskt inte mycket med en kvinnlig hjältinna av Katniss kaliber. Hon är sårbar och livrädd men så otroligt modig. Hård på utsidan men samtidigt så otroligt kärleksfull. Så mänsklig.

Det finns två saker jag går efter när jag avgör vad jag tycker om en film. Känslan jag har direkt efter att jag lämnar biografen samt hur jag minns filmen sisådär en vecka efteråt. Om den berör mig direkt när jag sett dem, samt om den har någon slags ”shelf life”, alltså, om den fortfarande håller när man fått smälta den lite. Alltså blir detta eventuellt inte en helt rättvis bedömning eftersom jag precis sett ”The Hunger Games – Catching Fire”, men å andra sidan så kan denna känsla inte gå mig förbi utan att skrivas ned.

Sedan är det ju skillnad på en upplevelse av en film, och ren kvalitet av en film. Men det tar vi en annan gång.

Jag är så otroligt känslosam just nu. Jag är liksom arg och ledsen och kär och sorgsen och stärkt och allt det där på samma gång. Det är inte jätteofta en film har den här effekten på mig, ni vet den där effekten då man vill gå in i filmen och vara med, fixa till, krama om, göra rätt. Det här är en sådan. Om jag hade varit bättre på kampsport och med svärd, det vill säga.

Ska jag kanske säga lite om filmens handling också, och inte bara mina känslor kring den? Det känns på ett sätt lite onödigt, för jag tror ni fått tillräckligt mycket information redan. Men jag gört ändå.

Sedan den första ”The Hunger Games” har Katniss förlorat sin oskyldighet. Hon har dödat, hon har älskat, hon har vuxit upp. Och nu blir det liksom hundra gånger värre. Nu blir det segerturné och en blodsugen president och en fantastisk bröllopsklänning och sedan ett nytt hungerspel. Och reglerna är nya och jävligare än förra vändan. Och filmen är snyggare, snabbare, mer spännande, mer intensiv. Den griper tag i en från första sekund och sedan släpper den inte taget, inte ens efter att sluttexterna börjat rulla.

Känslosam, ogenomtänkt och utan någon slags röd tråd. Så blev den här ”recensionen”. Men så får man göra när man gör den på sin egen blogg.

Slutsats: se filmen. Jag vågar inte ge den en femma än, men känner jag så här om en vecka, då är det en femma rakt av. För just nu älskar jag den.