Det börjar som ett litet litet irriterande stick. Som när den där bromsen bet mig på undersidan skinkan igår. Där i vecket där man knappt kommer åt.

Sedan blir det som luften precis innan ett åskoväder. Tryckande. Ner på axlarna. Över bröstet.

Har man tur slutar det där. Har man otur kommer hela åskovädret. Blixtar och dunder.

Jag pratar om ångesten.

Det åskade idag. Både bokstavligt och bildligt. Den bokstavliga åskan kom aldrig fram till mig utan den var bara i vinden. Min åsk-app sa att den som närmast hade fyra kilometer till mig.

Lite så kändes det i bröstet med. Som att smällen kunde komma när som helst. Jag vet ärligt talat inte vad som är värre, väntan eller den faktiska ångestattacken.

Jag läste Claras gamla inlägg om semesterns faser och har funderat en hel del på det. Undrat när jag ska komma in i den andra fasen. Det där lugnet. Jag har haft semester i lite drygt en vecka nu och börjar bli stressad av att den inte kommer. Det kommer ju inte direkt göra att den kommer fortare.

Jag har skrivit förut om varandet och icke varandet av semester som egenföretagare men det är inte riktigt det som är grejen i år. För nu har jag ju tagit semester. Men hjärnan är inte med. Hjärnan vill ha kreativitet. Den vill ha energi och lust att göra de tusen projekt som står på listan för gården. Den undrar varför vi inte är och tältar eller cyklar eller badar som alla andra.

Och det undrar jag med. Jag är som låst i längtan efter aktivitet och längtan efter att lojheten bara ska ta över och däcka mig. Jag vill göra alla de där sakerna men ändå inte. Jag hittar på hundra nya saker i huvudet varje dag att göra men får inte tummen ur att avsluta något av dem.

Det är som fomo och lathet och ångest har skapat ett kärleksbarn som bor gratis i mitt huvud. Nån som har tips på hur man kastar ut den otrevliga trion?