Det är för tidigt. Det var vad jag förstod när jag träffade C idag. Hans ögon lyste fortfarande av smärta och sorg, av misstro. De senaste fem veckorna har för mig varit evighetslånga men för honom är de inte ens i närheten av den tid som behövs för att läka de sår som jag orsakat.

Jag ville kasta mig över honom. Hålla honom så hårt att han inte kunde komma loss, böna och be honom att ta mig tillbaka. Men jag vet att det inte skulle ta mig någonstans. Inte i rätt riktning iaf. Så jag lät bli. Istället log jag och frågade hur han mådde och försökte visa att jag inte längre är den människan som sårade honom så.

Han saknar mig. Han älskar mig fortfarande. Tror han iaf. Det är väl svårt att hitta kärlek i allt det onda. Han vill inte börja träffa mig. Inte än. Han vill inte lova att han någonsin kommer vilja det. Men det fanns bra tecken. Jag vill sätta mig och skriva upp dem på en lista som jag kan ta fram när tårarna rinner. För hoppet är allt jag har.

Han erbjöd sig att köra hem mig efter jag hade hämtat mina saker och vi hade ordnat upp det sista i ekonomin. Bilderna som jag ställde upp på oss när jag flyttade stod kvar. Han har inte stängt ute mig helt, det kändes otroligt skönt inombords.

Han skulle ut till Hönö och fixa med båten i helgen. Jag frågade om jag fick komma ut och åka båt nån gång i sommar. ”Kanske det.” Lyckokullerbytta i magen.

Väl hemma hos mig följde han med in och tittade på lägenheten och gossade lite med katterna. Han skämtade om mina alldeles för vita ben (”man ser inte var skorna slutar och benen börjar”) och kramade mig innan han gick. Jag frågade om jag fick träffa honom igen och han svarade ”det får du väl”. Ett till litet glädjeskutt i bröstet.

Sedan så gick han. Och jag vet inte när jag får se honom igen. När tiden har läkt såren lite mer hoppas jag. Och tårarna rann i stida strömmar.