Jag har känt mig lite off sedan jag kom hem till Stockholm igen. Låg på energi och driv. Stressad.

Gud, jag känner att jag skriver det väldigt ofta. Att jag är stressad. Att det är mycket. Ibland undrar jag om det är så eller som om det bli en självuppfyllande profetia. Att jag matar monstret med stress och då blir det stressat.

Vi tog en långpromenad i alla fall idag, jag och Leia. I det soliga, fantastiska vädret. Det är otroligt skönt att jag får behålla energin som snön ger mig även här i Stockholm.

Frost alltså. Det måste vara ett av de mest fantastiska naturfenomen som finns. Tillsammans med norrsken och solnedgångar. Hur det gnistrar och man nästan kan se snöflingornas form i frosten.

I mina twenties var jag en riktig klagare. En klagomur, en ältare. Kunde älta samma sak med kompisar om och om och om igen. Vi kunde ringa varandra och bara älta, i timmar. Jag fattar inte hur jag orkade, det måste ju tagit något enormt med energi. Något som jag till slut förstod och från en dag till nästa så tog jag ett beslut – nu ska jag inte gnälla och älta mer.

Sedan dess har jag inte ältat – inte i onödan i alla fall. Jag är så klart inte perfekt men generellt så tycker jag ändå att jag är rätt bra på att se det positiva i saker och ting.

Det paradoxala i det är ändå att min stress och min oro ökar och nafsar på mig. Det vore så underbart att bara kunna säga ”nej tack” och även sluta mata det monstret. Bara bestämma sig för att, nä, nu tänker jag inte stressa mer. Nu tänker jag må bra.

Men så tänker jag, är det verkligen stressen som är problemet, eller är det något annat. Som föder oron, som föder stressen.

Ibland tänker jag att det är nog ensamheten som är boven i dramat. Och då kramar jag lite extra på pälsbarnen. För ensamheten är en av de få saker som jag inte kan säga att, nej, nu slutar jag med det.