Nu är jag så fruktansvärt frustrerad i kropp och själ att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag säger samma saker om och om och om igen och det gör ingen skillnad. Jag känner mig tjatig, patetisk och …
Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att det gnager inom mig. Vill bara dra täcket över mig och gråta. Ska jag behöva sjukskriva mig igen? Allt känns jobbigt.
Sorry, inget up-beat inlägg idag.
Ett community som tagit emot mig med öppna armar sedan jag flyttade hem till Övik är stadens kreatörer. Konstnärer, fotografer, författare och allt där emellan.
Gud vad jag älskar juni. Det är ljust hela dygnet och allt vaknar till liv igen och ängen utanför mitt sovrumsfönster är fullt av dinosaurieägg.
Sorg är en underlig sak. Den ligger liksom över allt som en dimma. Den är inte alltid förtvivlad och hjärtskärande utan, som i det här
Det är tisdag och jag sitter på ett tåg mot huvudstaden. Jag hade noggrant bokat en specifik plats, första klass i tyst avdelning, längst bak
Ett svar
Hoppas verkligen på att du ska kunna reda ut dig själv, livet är komplicerat… :/ Hursom så kanske just det här jobbet är det allra bästa för dig, det kan jag gott förstå!!! Ta hand om dig, jag lovar att tänka på dig! kram kram!!