Jag har på sistone funderat väldigt mycket över mitt eget värde. Vad definierar det? Vem bestämmer det? I samband med att #hmriot blåste upp igen här för några veckor sedan blev det åter igen väldigt tydligt att hur ens kropp är formad är en stor faktor i hur ens värde är uträknat, i alla fall om man ska titta på hur klädkedjorna delar upp människor och hur de anser att man bör klä sig.
Jag har så länge jag kan minnas tyckt illa om min kropp. För att den inte är som ”den ska vara”. För stor och tar för mycket plats och inte kan göra allt som en smal kropp kan göra. Den passar inte in. Den får inte rida islandshäst eller hoppa fallskärm. Den blir inte lika älskad, den passar inte i de kläder den vill ha och ibland får jag till och med höra att den är äcklig. Men jag har ändå drivit en kamp för att alla kroppar ska vara värda lika mycket. Att min kropp är värd lika mycket. För det ska inte vara på något annat sätt. Och jag kämpar varje dag för att tycka om något hela världen säger till mig att jag borde hata.
Härom veckan kom resultaten av en ny studie att om man som kvinna har ett midjemått över 95 cm, ja då kan jag förvänta mig att trilla av pinn ca 5 år tidigare än en kvinna med smal midja. Som att jag behövde fler anledningar att stressa upp mig över hur jag ser ut. Nu är jag inte bara ful och fel, nu ska jag även dö på kuppen?
Jag har år av depression bakom mig. Av ångestsyndrom och antidepressiva och terapi och jävelskap. I allt detta har min självkänsla varit en central del. Och trots allt jag kan och lärt mig och vet i mitt huvud så är min självkänsla fortfarande skör. Den där självkänslan som ska veta att jag är värd kärlek och glädje och fina kläder och att må bra.
Men så spottar media ut ännu en dödsdom eller bild på den perfekta personen och jag känner någonstans att jag nog kommer att bli galen innan dessa sidor av mig själv slutit fred med varandra.
Media. Övervikt. Anorexia. Fetma. Bulimi. Depression. Vilken är hönan och vilken är ägget? Och hur mycket kan vi ta innan vi tar kål på oss själva för att passa in i något som någon annan bestämt åt oss?
Foto: Maria Strömberg
Dag 20/100 – Inlägg 33/100
3 svar
Du är så klok i dig själv och med dina erfarenheter att du kan säga åt dina hjärnspöken att hålla käften. Tyvärr försvinner inte den typ av tankar, speciellt inte när hela jälva samhället konstant sätter tillbaka dem i ens hjärna om/när en lyckats få bort dem.
jag har inte din erfarenhet med depressioner och ångest, däremot har jag alltid haft konflikter kring min kropp. Jag är för lång, för bred, för rödhårig, för stor, jag skymmer sikten för andra, jag är blek jag är… ja – allt det som definerar MIG helt enkelt. Vissa dagar känner jag det så starkt, att jag är jag med allt som kommer där till och att det ÄR okej. Men. Ibland vill jag photoshoppa bort 75% av min kropp för att ”passa in” och den tanken har jag inte fått av mig själv, den har media och samhället gett mig.
De senaste jag hörde om vad som kan döda dig innefattade artiklar om micropopcorn, paprikor, hemorojder, träning och midjemått. Livet dödar oss alla, förr eller senare oavsett midjemått.
Le, lev och nyttja de år vi har att nyttja. För du är bra precis och exakt så som du är.
Åh. Du är så bra Zandra. Så bra. Kram.
Mycket bra skrivet! I grunden tror jag att källan till kvinnor (och mäns) ibland ständigt nedvärderande av sina kroppar ligger i den ständiga jämförelsen med vår omgivning. Vi lever i ett konkurrenssamhälle och man kan nog hävda att all konkurrens har en skugga i form av jämförelse. Och jämförelse med andra leder till ständiga risker. Vi har alla en tendens att jämföra oss med varandra – i statushänseende, vad gäller utseende, ekonomi, framgång eller liknande. Ibland känner vi oss i ett behagligt överläge, ibland trivsamt i mitten, ibland i ett underläge som kan leda till depressiva tankar och en känsla av att inte duga. Vi måste alla vara medvetna om det här automatiska och orimliga jämförandet med andra. Ens eget värde ska inte värderas i relation till andra människor.
Jag har själv varit en sådan person. Jag har jämfört mig med hur andra ser ut, hur framgångsrika de är i sina liv och arbete, dvs. jämfört mig med folk i största allmänhet. Sedan kom den dagen då jag bara slutade bry mig. Den dagen man slutar jämföra sig med andra och bry sig om vad andra och media tycker och skriver blir man lycklig. Det är svårt att förklara, men det krävs en del ödmjukhet blandat med mognad och en insikt om att livet gå ut på att ha så roligt som möjligt. Då finns det inte tid att bry sig om att man inte ser ut som en supermodell. Det är så mycket värdefullare att vara en bra medmänniska och vakna upp glad på mornarna. Det finns ingen anledning att bry sig om sådan skit. Så istället för att bli ledsen och nedstämd, skratta åt artiklarna och känn dig lite bättre än de neurotiska utseendebesatta människorna där ute, osv.