Vaknade halv fyra inatt med hopplösheten som ett täcke över mig. Jag önskar att jag hade kunnat skylla på baksmälla, men sådan tur ska vi inte ha. Jag lyckades efter många om och men somna om men vaknade sedan ganska precis en gång i timmen och varje gång tog det mig i alla fall en kvart att somna om igen.
Hjärnan rusar, ångesten tar ett järngrepp kring hjärtat. Och jag blir så förbannad för jag trodde vi hade lämnat det där bakom oss. Jag trodde vi var överens, jag och kroppen, om att det var nog med dessa dumheter. Det är ju säkert en vecka (okej inte riktigt) sedan jag hade en sådan här apati-dag sist. Och säkert två veckor sedan jag var tvungen att stanna hemma från jobbet på grund av den.
Men nu är den här. Jag har väl vant mig lite. Om man nu kan vänja sig vid att ligga i soffan, stirra i taket med ångesttäcket över en och tårar i ögonen.
6 svar
Då kan du titta på namntavlan o läsa några ord som är du. Högt och tydligt. Kram fina.
Tack bästa du. <3
Jo, men…det var nästan vecka sedan. Det är ju en bra sak. Allt blir inte perfekt och jättebra direkt, det är lite några steg framåt, något/några bak. Men fler fram än tillbaka. Andas. Klappa Silver. Världen kommer att bli ångestfri igen.
(och tja, ja, man kan vänja sig. det är aldrig roligt med ångest, men vänja sig kan man. sådär som ”jaha, idag igen” och veta att idag får man inget gjort. bara dags att vara snäll mot sig.)
Kram!
Tack för dina fina ord. Kram!
Du har många kloka personer som läser din blogg och precis som Annika ovan skriver; ha tålamod med dina svackor och saluterar dina ljusa stunder. Jag blir alldeles varm i själen när jag läser om din tisdagskväll 2.0. Unna dig själv att vara glad för att du nu har såna dagar/kvällar/timmar.
Det var en fin tisdag. Det är svårt att inte vara hård mot sig själv, det här med tålamod är inte riktigt min grej. 🙂