Bebis lånad av Vanja <3

Hallå kompis!

Jag hoppas du haft en fin helg. Själv är jag helt ofantligt trött efter att ha klivit upp klockan fyra igår morse för att åka hem från Rumänien runt sju och jag verkar inte ha återhämtat mig än. Det blir lite som jet lag, kroppen min blir helt knäpp. Och imorgon ska jag bila upp till Kalix för att föreläsa och sedan hem igen. 90 mil tur och retur. Det är mycket flängande nu.

Nåväl.

Jag pratade ju i våras om att jag är i processen att skaffa barn själv, du kan läsa mer om det här. Sedan det har det varit väldigt tyst om det i bloggen och ni är många som undrat hur det går på den fronten egentligen. Så här kommer en liten update!

Som ni vet så flyttade jag ju hem till Övik i juni och det var en enorm omställning. Sedan dess har jag försökt landa, hitta nya rutiner och få livet på någon slags stabil bana igen. Det är ju en jädra grej att rota upp hela sitt liv och flytta 55 mil från där man bott de senaste 12 åren och jag tror ärligt talat inte jag hade/har gett hela den processen tillräckligt med plats för att spela ut sig inom mig. Det tillsammans med att hela Sverige stannade av pga sommar har gjort att hela den här resan blev satt på paus i ett par månader.

Innan sommaren hade jag egentligen bara två steg kvar i min fertilitetsutredning – ett cellprov och ett läkarutlåtande angående min ”psykiska hälsa”. Det är ju som så att jag fortfarande äter antidepressiva efter min senaste sjukskrivning 2012. Det är jättemånga år nu men det har aldrig varit läge att sluta (då ska man vara on top of the world och aldrig ha en antydan till ångest typ) samt att om man varit utmattad/deprimerad två gånger så är det 75% risk att man trillar dit igen. Så jag kan få äta medicin resten av livet. Jag har inga direkta problem med det men i det här fallet så blev det strul eftersom det då finns oro att jag inte passar som mamma.

Det här läkarutlåtandet har varit ett jävla härke att få till. Jag har skjutsats runt mellan läkare och instanser och ingen vet vad de ska göra av mig. Så det har också varit en källa till frustration och även mentalt att känna som att man inte är ”tillräckligt bra” för att skaffa barn? Förstår du hur jag menar?

För några veckor sedan fick jag via gråt och tandagnissel och en god vän kontakt med bossen på min vårdcentral. Åh vilken ängel hon var. Hon högg tänderna i mitt problem, ringde runt till kvinnokliniker och vad vet jag och verkligen engagerade sig i att hjälpa mig. Jag är så jädra tacksam! Och till slut så fixade hon en läkartid till mig, jag träffade läkaren och han tog lite prover samt fixade en kuratortid till mig.

Jag träffade kuratorn och började böla när hon frågade varför jag ville ha barn och jag svarade ”för att jag vill känna mig meningsfull och behövd” och tydligen så var det rätt svar för nu har jag fått mitt läkarutlåtande och där står det att det inte finns någon anledning till varför jag inte skulle bli en bra mamma. Alltså, mitt hjärta. Så rörd, så lättad. Herregud.

Förstår du att det snart kan vara dags? Jag blir alldeles pirrig.