I två dagar har jag inte gått utanför dörren. Feber och huvudvärk och hosta och skräp har varit mina sällskap. Och katten då så klart. Hon som just nu ligger i en kartong från ASOS och bökar runt och somnar i de mest underliga ställningar. Om man ändå var så bekväm med livet.

Och så tittar jag på Idol. Och ser min gamla kollega Sanne dyka upp. Henne håller vi tummarna för, hennes röst är helt fabulous. Och så tänker jag på allas drömmar som kommer ett steg längre eller krossas där. Och så tänker jag på mina egna drömmar. Och vilka enorma kliv jag tar framåt och undrar varför jag tvivlar och samtidigt är det klart att jag är rädd, annars är det ju inte på riktigt.

Typ så. Det är lustigt hur hjärnan rusar när man inte träffar folk på två dagar. Dags att sova och hoppas på bot och bättring i morgon.