Helt allvarligt. Det borde jag. Vetat bättre alltså. Han säger ”det är dags att du börjar ta mig för givet” och sedan dagen efter kapar han mig ur sitt liv för att jag bryr mig om honom. Nä, enligt honom så lägger jag mig i och säger åt honom hur han ska leva sitt liv. Omtanke är inte uppskattat, omtanke är tydligen tvång och att lägga näsan i vatten den inte hör hemma.

Jag orkar inte. Orkar inte hänga på en skör tråd som kan gå av av en liten, svag vindpust. Det är så lätt för honom. Känslor existerar inte, lika lite som kärlek. Jag trodde vänskap var äkta, men det var inte värt mycket det heller. Jag är verkligen inte värd ett skit för honom. På nått jävla sätt.

So I guess that’s it. Man kan visst dumpa vänner. Och jag blev precis fetdumpad.