Idag skär det i min själ som med knivar och rakblad. Lämnar en blandning av ytliga sår som svider och djupa som pulserar och gör det svårt att andas. Inuti gråter jag så högt att änglarna hör men ingenting vill sippra fram. Ironiskt med tanke på att det varit tvärtom de senaste månaderna.

Jag är arg på världen och arg på mig själv. För att jag är osynlig. För att jag lämnar ifrån mig makten över mig själv till dem jag är osynlig inför. Jag vill skrika och slå för att de ska se mig, samtidigt som jag bara vill försvinna dit aldrig någon vetat vem jag är.

Idag är jag ingen för någon.