Jag har inte tid, jag lever drömmen!

Jag har inte tid, jag lever drömmen!

God afton, kära ni. Det kvällas och här sitter jag i sängen och lyssnar på katten som kör sin kvällsrunda i vardagsrummet. Hon brukar få spatt mellan 22-23 varje kväll och ränna runt som att hennes svans brann.

Jag har försökt ta lite ledigt ikväll, titta på serier, virka, sätta om plantor och baka, men egentligen går min hjärna i 200 knop över allt spännande som händer med bloggen och mitt företag just nu. Nya uppdrag för Pingvin, föreläsning, modellplåtning, artiklar i Amelia och kanske fler tidningar och ett eget klädmärke? Även om inte allt blir av så får man ju nypa sig för att fatta alla härligheter!

Jag försökte tvinga mig själv till att låta bli att tänka på jobb och snöade då istället in på inredning. Resultatet? Det finns en risk att jag målar om hela min lägenhet i helgen. Igen.

Samtidigt får jag verkligen försöka dra i bromsen för att inte rusa iväg och rakt in i väggen igen. Risken är ju att när det är så roligt att jobba så gör man det hela tiden. Jag känner direkt när det kryper på mig. Trycket över bröstet, nära till gråt och känslan av att man bara vill dra täcket över sig och inte komma fram mer. Därför är det ännu viktigare att jag tar pauser, lyssnar på kroppen och vilar. För nu är det nog med sjukdom, nu ska jag ju leva mina drömmar!

Jag lämnar er med lite visdomsord. Jag är ju en sucker för sådant.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Vecka 46 | Föreläsarmaraton och Övik

Vecka 46 började i ett ångestmoln, sprintade förbi halva Sverige i ett tåg och avslutade i mammas trygga soffa. <3 Ögonblick från veckan som gått:

63. Kristin ”Krickelin” Lagerqvist

På Västkusten hittar vi bloggentrepenören Kristin Lagerqvist. För 10 år sedan startade hon sin blogg som en hobby. Då hade hon varken mejladress eller datorvana, och inte heller någon aning om att det var starten på en karriär inom sociala…

36 timmar i Stockholm

Förra veckan satte jag mig på tåget mot Stockholm för första gången sedan jag flyttade till Övik. Det kändes lite underligt, speciellt i och med