Alla säger att norrlänningar är lugna, sådär härligt lojja. Ett allmänt ”gowiththeflow” people. Isåfall kan jag nog inte kalla mig norrlänning i dessa dagar. Jag sitter hemma i mammas vardagsrum, klockan som morfar har snidit tickar regelbundet och ihållande på väggen. Tillochmed klockan är loj. Den tickar bara var tredje sekund.

Jag borde väl känna mig lugn. Harmonisk. Hemmastadd och trygg. Men istället gör hela mitt inre uppror. Det krävdes bara att mamma frågade ”hur är det?” när jag låg på soffan och stirrade på förstasidan på Lunarstorm imorse för att jag skulle tappa fattningen och börja stortjuta.

Mitt liv är så fullt, men samtidigt så tomt. Så händelselöst, men samtidigt så har det aldrig varit så packat med aktiviteter, beslut och förändringar.

Så mycket att ta tag i, just därför är jag helt handlingsförlamad. Det känns som att jag har ett stort hinder framför mig som jag måste ta mig över, men jag vet inte vad det är. Jag vill gå runt.

Och mitt förflutna sliter mig i håret. Försöker elakt dra mig bakåt. Men jag får aldrig vända om.