Vissa dagar tror jag att jag har accepterat det. Att du inte vill finnas i mitt liv längre. Vissa dagar kan jag nästan glömma saknaden.
Andra stunder, som just nu, kommer den som en käftsmäll. Frustrationen över att inte förstå och inte få prata med dig gör mig apatisk. Det skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde släppa det. Om jag bara kunde låta det vara och gå vidare.
Men jag vill inte. Hur gör man då?
Det är inte direkt någon nyhet att den största “fienden” (som egentligen inte är en fiende men det kan vi prata om lite senare) i
Välkomna till en ny vlogg och ni får följa med med, mamma, Anna och lille Vilmer på en roadtrip till Lofoten i norra Norge! Det
Förra helgen började med att jag fick de här två hjärtana på besök – Jenny och Carin! Vi tre har känt varandra i dryga 10
Det är frågan på allas läppar just nu – vad är Clubhouse? Det nya sociala mediet har tagit Sverige med storm de senaste veckorna och
2 svar
Oj. Det var som att läsa min egna tankar. Har heller inte släppt det.. eller gått vidare – och det har gått 10 månader.
Jag har inga svar. Mer än att jag hoppas att det en dag kommer någon som kan få en att glömma.. någon som är ännu bättre. För tanken på att det kanske var ”det” kan åtminstone inte jag stå ut med..
Allt händer av en anledning. Det tror jag på. Jag tror att man kommer ur det starkare och att man lär sig något av det. Men det betyder inte att det inte gör ont. Jag hoppas att du snart får gå vidare. Kram.