Jag saknar dig.

Vissa dagar tror jag att jag har accepterat det. Att du inte vill finnas i mitt liv längre. Vissa dagar kan jag nästan glömma saknaden.

Andra stunder, som just nu, kommer den som en käftsmäll. Frustrationen över att inte förstå och inte få prata med dig gör mig apatisk. Det skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde släppa det. Om jag bara kunde låta det vara och gå vidare.

Men jag vill inte. Hur gör man då?

0

Gillar du det här inlägget? Dela gärna!

Dela på facebook
Dela på Facebook
Dela på twitter
Dela på Twitter
Dela på linkedin
Dela på LinkedIn
Dela på pinterest
Dela på Pinterest

kommentarer

2 svar

  1. Oj. Det var som att läsa min egna tankar. Har heller inte släppt det.. eller gått vidare – och det har gått 10 månader.

    Jag har inga svar. Mer än att jag hoppas att det en dag kommer någon som kan få en att glömma.. någon som är ännu bättre. För tanken på att det kanske var “det” kan åtminstone inte jag stå ut med..

    1. Allt händer av en anledning. Det tror jag på. Jag tror att man kommer ur det starkare och att man lär sig något av det. Men det betyder inte att det inte gör ont. Jag hoppas att du snart får gå vidare. Kram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

Att utnyttja är inte att lyckas

Vet du vad som gör mig alldeles fly förbannad? Det är när företag hyllas som “banbrytare” och “framgångsrika” inom influencer marketing – när vad det

Josefin Dahlberg

Stockholmssväng i Coronatider

Tjoflöjt! Efter att jag var i Göteborg förra veckan så åkte jag en sväng till Stockholm. Tänkte att jag skulle ju ändå via hufvudstaden när