Vissa dagar tror jag att jag har accepterat det. Att du inte vill finnas i mitt liv längre. Vissa dagar kan jag nästan glömma saknaden.
Andra stunder, som just nu, kommer den som en käftsmäll. Frustrationen över att inte förstå och inte få prata med dig gör mig apatisk. Det skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde släppa det. Om jag bara kunde låta det vara och gå vidare.
Men jag vill inte. Hur gör man då?
Jag har blivit med ny vinterjacka!
Min gamla är helt trasig och blixtlåset har gått sönder så det var dags. Dock ska jag fixa blixtlåset och använda den gamla som “hemma på gården och i skogen”-jacka medan den här nya får vara min “synas bland folk”-jacka!
I år hade jag sagt till mig själv, det här är året du tar semester på riktigt. Sätter autosvar på mailen och checkar ut –
Hej och välkommen till årets midsommarinlägg! Midsommarhelgen spenderades enligt tradition (tre år i rad är ändå tradition va?) på Ulvön. Dock hängde vi i år
De senaste dagarna har internet svämmat över av stressade YouTubers som fått beskedet att de måste skicka in information till YouTube på grund av deras
2 svar
Oj. Det var som att läsa min egna tankar. Har heller inte släppt det.. eller gått vidare – och det har gått 10 månader.
Jag har inga svar. Mer än att jag hoppas att det en dag kommer någon som kan få en att glömma.. någon som är ännu bättre. För tanken på att det kanske var ”det” kan åtminstone inte jag stå ut med..
Allt händer av en anledning. Det tror jag på. Jag tror att man kommer ur det starkare och att man lär sig något av det. Men det betyder inte att det inte gör ont. Jag hoppas att du snart får gå vidare. Kram.