När ett förhållande tar slut, var tar kärleken vägen? Den man en gång var så säker att man skulle spendera sitt liv med försvinner ur ens liv, oavsett anledningen, var hittar man då orken, optimismen och styrkan att gå vidare, att börja om. Att våga öppna sitt hjärta och släppa in känslor, släppa fram känslor. Igen. För det gick ju åt helvete sist, varför ska jag utsätta mig för det igen?
Det finns inte två människor i mitt liv som jag älskat på samma sätt. Människor är olika och därmed också kärleken till dem. Jag tror inte att det finns en person där ute som kommer att göra dig hel, att din själsfrände bara väntar på dig, du behöver bara hitta honom. Jag tror på kärlek, jag tror på kompromisser. Och framför allt så tror jag på hårt arbete i ett förhållande. Det här snacket om att du behöver bara hitta Han med stort H och sedan lever ni lyckliga i alla era dagar, bullshit. Jag tror inte att en annan människa kan göra mig komplett, det måste jag göra själv.
Om man själv inte kan göra sig lycklig så kan ingen annan göra det heller. Ingen annan kan fylla ett tomrum som du inte kan fylla själv. I slutändan är vi själva allt vi har.
Realismen sliter och drar i mig. Men jag vägrar bli cynisk.
5 svar
Förhoppningsvis har man väl lärt sig av sina misstag…
Har du gett upp?
De som hittar den där orken igen är beundransvärda.
Fru Hjelm > Jag vet inte.. jag börjar väl släppa taget lite smått..
Too-ticki > Jag håller med, men finns det nått alternativ?
Jag älskade otroligt en gång men blev sviken efter flera år. Jag var i dvala i 3 år och hade flera förhållanden men när jag mötte Han så stannade allt. Efter mkt möda och hinder blev det vi och den kärleken jag upplevde i 15 år var svindlande. Större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det tog slut, mot min vilja fick jag se mig utan Honom och jag gick nästan bort i sorg. Sörjer fortfarande flera år efter att vi skildes åt men har en ny kärlek och vågar älska igen. Men är det samma, liknande? Inte en chans., och då har jag ändå valt själv och är glad över den underbara personen jag nu lever med. Han med H kommer aldrig blekna. Sant att det är du som måste fylla hålrummet själv – men det hindrar inte att man har en person vid sin sida som man bara älskar helt vanvettigt. Så, har jag släppt? Ja, så mkt att jag vågar satsa på en ny och leva vidare.. men hur känns det? Bra för det mesta men det kommer stunder då jag bara önskar att Han fanns i min närhet. Han är Han. Den ende som är Han. Vad jag än säger till mig själv.
Sing, jag vet precis vad du menar. Bara för att kärleken inte är densamma så betyder inte det att den inte är lika stark. Att älska kräver mod. Jag är glad att du funnit det modet.
Kram