Igår var jag och Mia på galapremiären av ”The Lone Ranger”. Jag kände mig alldeles lagomt hopplöst out of the loop vad gäller Sveriges B-kändisar, kvällens celebrity spotting toppades av Arne Weise.

Och filmen då. Ja, ”The Lone Ranger” känns som lite som en till ”Pirates of the Caribbean” fast den utspelar sig i Vilda Västern istället för på de sju haven. Jack Sparrow har istället för en röd bandana slängt på sig en död korp på skallen och pratar lite ugg-uggigt istället för piratigt och heter istället Tonto. I övrigt är det ungefär samma sak. Samma minspel, samma humor och samma kroppsspråk. Det känns allt annat än nytänkande.

Det är vansinnigt snyggt. Färgerna, kostymerna, backdroppen i form av Navajoöknen och specialeffekterna. Det är snyggt att titta på men manuset lämnar mycket att önska, det känns lite väl pajjigt och klyschigt. Man kan göra underhållande och bra äventyrsfilmer och ändå vara nytänkande och berätta en bra historia. Och det tycker jag tyvärr inte att man lyckats med här.

Filmen är inte tråkig, den är underhållande och på något ställe skrattade jag faktiskt rakt ut. Men den håller inte måttet för vad jag skulle definiera som en bra film. 

”The Lone Ranger” har världspremiär i morgon, vilket innebär att den faktiskt premiärar i Sverige innan USA, på många håll. Lite coolt ändå.