Ibland så river det i hjärtat, och när det gör det så är bloggen det naturligaste stället för mig att ösa ur mig på. Men ibland kan jag inte det, för jag är inte ensam i det jobbiga. Människor jag älskar är involverade och därför kan jag inte säga något, rädd för att de ska läsa och känna sig ledsna och svikna.

Just nu vet jag inte vem jag ska prata med, hur jag ska komma ur det, hur jag ska sluta vara ledsen och besviken och orolig och irriterad. När man vill något så gärna, vill vara nära. Får ljummet tillbaka. Det gör ont. Så otillräcklig.

Nu sitter jag bara och vrider och vänder både på mig själv och på orden och inget blir bra. Inget blir tillräckligt ärligt. Ljummet.