Jag ska vara ärlig. Min måndag började inte lysande. Jag är sorgsen och tung i kroppen och det var ingen picknick att ta sig ur sängen i morse. Men det gick. Och jag är glad att jag gjorde det. För dagen vände. Och någonstans runt kvällskvisten smög sig till och med lite tacksamhet in i kroppen.

Efter jobbet åkte jag till Suz nya ateljé vid Odenplan för att fylla i min tatuering. Johanna följde med mig och höll sällskap och hjälpte till att plåta.

Fincher var på bushumör.

Det gjorde ungefär lika ont som förra gången. Men i slutändan upptäckte jag att jag satt och njöt av smärtan. Intressant vändning.

Efteråt tog jag och Johanna en liten promenad i solen och jag läxade upp henne lite i konsten att respektera sig själv. Jag läxade nog upp mig själv lite i processen med. Och Hötorget dansade i vackra höstfärger.

Sedan sms:ade PA och så blev det så att vi spontandejtade för middag och bio. Rackarns trevligt.

Vi gick och såg Palmedokumentären. Ironiskt nog på biografen där han var precis innan han blev mördad. Filmen var mycket bra. Bra tempo, hyfsat lättförståelig ur en politisk synvinkel. Mycket gripande och intressant film om vårt land och vår tid.

Efter filmen var både jag och PA lite tagna, speciellt med tanke på att vi gick samma promenad från bion som Palme gjorde kvällen han dog. Vid mordplatsen stannade vi och tog en paus.

PA.

Sedan gick vi mot Slussen, pratade politik och samtid och vilken tur vi har som bor i det land och den stad vi gör. Egentligen. Livet är jävligt fint. Även när man är sorgsen och har ont i hjärtat.