Ända sedan jag flyttade in i huset i somras har jag drömt om det, det perfekta matbordet.

Stort skulle det vara. Och rufft. Rått. Gärna gammalt, det ska liksom synas att det har levt.

Men också stabilt. Vackert och fotogeniskt.

Och för några månader sedan så hittade jag det. Eller – jag hittade inte just det här bordet. För det fanns inte då. Men jag hittade bordets storasyskon som också Hanna och Robert hade gjort. Och jag blev så kär i deras skapelser så jag frågade om de kunde göra ett bord till mig med. Och det kunde de!

Och så i fredags fick bordet flytta hem till mig. Och nu känns det som det alltid bott hos mig.

Det är byggt av gammvirke, eller ”bonnavirke” som jag tror Hanna kallade det. Alltså riktigt RÅA brädor som sedan har passats ihop så gott det går (och det kämpade de med för att gliporna inte skulle bli så stora att glas och annat skulle trilla igenom eller omkull!) och slipats och slipats och slipats lite till.

Så här ser det ut på flera ställen på kanterna. Min morbror sa att masken gått i trädet? Ingen aning men vackert är det i alla fall.

Och den perfekta gråbeigabruna nyansen.

Tror säkert det är dubbelt så stort som mitt gamla bord och nu får det LÄTT plats 8-10 personer vid bordet. Älskar det!

Underredet är perfekt som fotstöd för mig som av någon anledning inte gillar att ha fötterna på golvet.

Älskar kökets nya mittpunkt!