Ni vet sådana perioder då man önskar att man kunde hålla sig helskärpt för det händer så mycket bra i jobbet och man vill prestera och brainstorma och TÄNKA men hjärnan verkar envisas med att befinna sig i ett konstant tillstånd av gröt? Då vet ni hur min dag har tett sig. Eller, den senaste veckan egentligen. Eller.. är det ännu längre? Allt är ett töcken just nu och det enda jag vet är att jag försöker verkligen njuta av hur roligt jobbet är men kroppen är på väg att lägga av.

Jag pratade lite med en kollega om det idag och hon frågade hur jag hade det med semester i somras. ”Semester?!” sa jag och skrattade lite. Men det fastnade lite i halsen när hon tittade sådär vuxet och manande på mig.

Semester? Någon riktig sådan har jag inte haft på, ja vad blir det, dryga två år nu? Damn.  Det är ett tag. Visst har jag varit hemma i Övik och haft en ledig dag här och där men det har inte gått många dagar utan att jag jobbat åtminstone en del och jag har garanterat tänkt på jobbet varje dag. Men så är det ju när man är egen. Mitt jobb ÄR ju jag. Det är ju en superstor del av mig. Och jag tycker ju om att ha det så. Men ja, det börjar bli lite påtagligt att jag inte stängt av och slappnat av helt och hållet på ett väldigt långt tag.

Och det är inte bara det att man blir trött och hjärnan är gröt. Jag finner det också svårare att hitta den där kicken, den där inspirationsvågen som bara slår undan fötterna på en. Jag brukar ha ganska lätt för att bli pepp på saker men det känns mer och mer avlägset. Och det gör mig både ledsen och frustrerad. Och lite stressad. Det ska ju kännas roligt. Hela tiden. (Höga krav, much?)

Jag kanske bara borde boka den där resan. Vilken som helst. Någonstans. Bara sätta mig på ett tåg eller ett plan och hamna någonstans där jag bjuds på nya intryck, ett nytt språk och en ny värld att ta på. Var åker man i december utan att bli utfattig och utan att sola och bada alternativt åka skidor och frysa ihjäl?

/ något vidbränd och inspirationstörstande _80