Den här stunden på kvällen är min favorit. Då dagen börjar nå sitt slut, sakta ner och andas lite lugnare. Det är den här stunden jag viger till att tänka efter. Att känna efter. Fundera. Skriva. Jag säger till mig själv när jag slår mig ner i sängen med datorn, att nu ska jag blogga om något som spelar någon roll. Men det är tomt. Det är ofta helt tomt nuförtiden.

De senaste månaderna har jag stängt av. Efter alla känslomässiga berg- och dalbanor som livet har kastat runt mig på det senaste året så behövde jag en break. Så jag bestämde mig att nog var nog. Och hjärtat mår bra av en paus. Att läka lite utan att trasas upp av överljudshastighet på slagen allt som oftast. Och hjärnan får också slappna av. Den behöver inte vrida och vända och trolla och lösa. Den kan bara acceptera och låta vara. Släppa taget.

Men med bristen på ups and downs kommer också en läskig likgiltighet. Jag vill inte att den ska ta över. Men jag vill heller inte vara ledsen, besviken och trasig. Och den gyllene medelvägen verkar inte vilja hitta mig.

Äsch. Jag orkar inte. Jag målar om ett till rum istället.