En dag som denna, när hela Norden är i chock och man hela tiden kämpar mot tårarna och inte riktigt kan ta in den ondska, den kalkylerande, iskalla ondska som ligger bakom attentaten i Norge. Då tänker jag på alla föräldrar som aldrig kommer få hem sina barn. Alla barn som aldrig mer kommer få se sina vänner. Alla de som hade hela sina liv framför sig men som knappt hann påbörja dem.

Men någonstans i allt det hemska så försöker jag vara tacksam. För att jag är vid liv. För att jag älskar och älskas. För att jag idag fick vara med när två människor firade sin kärlek till varandra. För livet är vackert och dagar som denna gör att jag stannar upp en extra gång och uppmärksammar den blå himlen, njuter av min fina väns kram eller tittar på färgerna som bryts i såpbubblorna utanför kyrkan. För hat ger hat och kärlek ger kärlek. Och jag vet vilken sida jag står på.

Grattis Malin och Andreas!