Mannen bakom det stora håret och den ännu större kavajen och rösten som var alldeles för mörk för hans pojkaktiga anlete. Upphovsmannen till en av 80-talets största tuggummipopdängor ”Never Gonna Give You Up”. Och min första kärlek.

Rick Astley.

Jag var väl en sisådär åtta år gammal och pappa poppade Rickan på kassettband i Saaben som var äldre än Gud. Och jag pussade på LP-omslag och planerade att jag skulle åka till London och stoppa in Ricks flamma i en garderob och så skulle han och jag gifta oss. Vattentät plan.

Nu för tiden är håret lite lägre och han börjar växa in i sin Tom Jones-mörka röst. Och de där rådjursögonen funkar fortfarande på åtta-åriga Linda.

Så idag nostalgilyssnar vi på Rick Astley. Dock inte på 80-talsdängorna utan på en platta som kom i början på 90-talet och sliter i mitt daddy-issues-hjärta. Ironiskt nog titlat ”Free”.