Hej Stockholm. Hej bloggen.

Nu är jag hemma i huvudstaden igen och det första jag undrar när jag kommer hem är hur i hela friden mamma lyckas/orkar hålla det så himla rent och fint hemma hos sig. Det luktar liksom alltid trygghet och mys hos henne. Av någon anledning lyckas inte jag riktigt uppehålla samma standard. Jaja, nu har jag i alla fall tagit in balkongmöblerna som kikade fram när snön töat bort. Det där som jag skulle gjort i oktober. Det finns hopp för ordning även här.

Årets första dag osar som alltid av hopp och förväntan. Och i mitt fall rövont efter nästan åtta timmar på en buss. Man hinner fundera rätt mycket under en sådan resa när mörkret faller och Norrland svischar förbi utanför.

Jag tänker att jag behöver förändring. Jag behöver inspiration, nya vanor och lite jävlar anamma. Jag behöver kasta den där offerkoftan som smög på någonstans under hösten och sluta fokusera på det negativa och sådant jag inte kan förändra och istället försöka intala mig själv att jag kan. Jag orkar. Jag klarar.

För att manifestera detta gick jag så klart raka vägen hem och bokade in sisådär sjuttielva träningspass samt en prova-på-teater-kurs-kväll på Folkuniversitetet. Det är ju inget fel på viljan om man säger så.

Nu ska det bara bli av också, den där förändringen. Men banne mig, den ska fan bli av.