Med makaroner och korv i magen, säsongsavslutningen av säsong sex av ”West Wing” surrandes i bakhuvudet och träningsvärk i ländryggen efter gårdagens marklyftsträning slår jag mig ner vid datorn vid köksbordet för att skriva några ord.

De säger att mål utan planer bara är önskningar. Jag är bra på att drömma. Men alldeles för dålig på att planera. Så denna afton sätter jag mig ner vid köksbordet. Med en kalender och ett anteckningsblock och galet många tankar. Börjar skriva. Och samtidigt som det pirrar så suger det till sådär otrevligt i magen. För jag inser att jag har så många saker jag vill ska bli rätt. Och dagarna räcker inte till. Tiden räcker inte till. Och drömmarna blir måsten. Och pirret blir press.

Jag lär ut detta. Jag gör det i mitt arbetsliv hela tiden. Planerar. Strukturerar. För annars blir saker och ting inte gjort. Och jag är bra på det. I alla fall i teorin. Varför ska det då vara så otroligt urbota svårt att göra det i sitt privatliv? Planera vardagssaker som mat, träning och blogg? Jag vill ju göra det bra. Jag vill ju inte att saker ska falla mellan stolarna. Men ändå sitter jag nu här. Med ont i magen och nedkladdade sidor utan något konkret beslut. Bara ont i magen och en känsla av misslyckande.

Idag är en sådan där dag som jag känner ”om jag bara kunde vara lite bättre”.