Denna söndagskväll har spenderats med George Clooney och hans nya film ”Up in the Air”. Sämre sällskap kan man ha. Filmen är fantastisk och Jason Reitman är ett mindre geni när det gäller att göra filmer som känns.

För känns, det gör den. Jag sitter nu här mitt i vad som känns som en mindre existentiell kris. Sådana är, som ångesten, vanliga följeslagare på söndagskvällarna häromkring.

Det handlar såklart om ensamheten, once again. Dess eviga närhet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Den är som det där två veckor gamla mjölkpaketet i kylen, du vet att det står där, det luktar lite illa men det stör dig inte nämnvärt. Du har som vant dig vid dess störande existens.

Men så kommer sådana här känslor, och går med sylvassa stilettklackar på den där åh så känsliga nerven. Och plötsligt luktar det där mjölkpaketet verkligen apa.

Okej, liknelser är inte mitt forte, men jag hoppas ni fattar ändå.