Jag undrar om jag någonsin kommer vara nöjd med mitt liv. Utan saknad i hjärtat efter missade möjligheter eller underbara människor som inte längre finns hos mig. Om denna återkommande känsla av melankoli någonsin kommer lämna mig. Och om jag någonsin kommer att våga, eller kunna, ta det där steget till den jag vill vara, där jag vill vara, både fysiskt och emotionellt. Om jag någonsin kommer räkna ut vad det är som hindrar mig.

5 svar

  1. Jag känner igen mig i dina tankar i inlägget. Jag har läst din blogg ett tag, och har bara fina tankar om dig, trots att jag aldrig träffat dig. Så jag hoppas att du kommer underfund med allt som är i vägen. Kram från Jenny.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också är sugen på att läsa:

107. Om sårbarhet och integritet med Hannah Östebo

Hannah Östebo – eller Hannah Oliero som hon kallar sig på Instagram – har kommit långt sedan hon var med i Biggest Loser 2013. Vad som började som en jakt på idealvikten blev istället en vinglig väg, kantad av ätstörningar och självhat, men ändå början…

Höstfix i trädgården

Nu när jag skaffat hus ska jag ju bli en odlande människa! Ska vi se hur det går? För ett tag sedan grävde jag upp

102. Om att inse sitt eget värde med Johanna Berglund (Snickarglädjen)

Johanna Berglund, också känd som Snickarglädjen, är uppvuxen i byggdammet, med pappa som snickare bodde hon i ett konstant renoveringskaos. Något som gjorde att hon tänkte bo i lägenhet resten av livet. Istället hamnade i ett stort hus utanför Herrljun…

Planeringsdag för 2020. Och ett norrsken.

Idag har jag haft besök på hemmakontoret! Jackie, min virtuella assistent, som nu har flyttat från Stockholm till Umeå (hurra!) kom hit imorse och sedan