Jag undrar om jag någonsin kommer vara nöjd med mitt liv. Utan saknad i hjärtat efter missade möjligheter eller underbara människor som inte längre finns hos mig. Om denna återkommande känsla av melankoli någonsin kommer lämna mig. Och om jag någonsin kommer att våga, eller kunna, ta det där steget till den jag vill vara, där jag vill vara, både fysiskt och emotionellt. Om jag någonsin kommer räkna ut vad det är som hindrar mig.
Vintern kom till Sthlm
tisdag, 21 november, 2017
5 kommentarer
Vilken lycka! Ni som följer mig på Instagram stories såg kanske hur jag lycklig som ett litet barn nynnade ”vi se det snöar” när jag
5 svar
Svar: Min blogg är min starkaste trygghet just nu. Jag är aldrig rädd för att yttra mig där, för jag vet att jag själv styr den. Roligt att du gillar den, det stärker mig ännu mer.
Puss.
Jag känner igen mig i dina tankar i inlägget. Jag har läst din blogg ett tag, och har bara fina tankar om dig, trots att jag aldrig träffat dig. Så jag hoppas att du kommer underfund med allt som är i vägen. Kram från Jenny.
Hur träffade var inte det där inlägget!? Jag hade kunnat skriva den. Men nu fick jag läsa mina egna tankar. 🙂 Kram
Du sätter ord på mina känslor. Skönt att läsa att det finns fler som känner som jag!
JENNY:
Åh, va sött sagt! Kul att du börjat kommentera! Kram!
MAJA:
Skönt att inte vara ensam! 🙂
JOSSAN:
Precis! Kram!