GRATTIS älskade lilla mamma på födelsedagen!
Jag gjort ett fint litet collage till henne, men jag gissar att hon blir halvgrinig om jag lägger ut det här.. 😉 Så ni får en pytteversion. Fint är det iaf. Som mamma. Puss!
Halleluja, prisa frikortet!
Femtielva gånger hos terapeuten och nu har jag stamkort.
Man kanske skulle göra den där gastroskopin nu då? Jag har inget litet födelsemärke jag vill blir av med? Kanske kapa bort halsmandlarna? Hell, det är ju gratis!
Imorgon kommer bli en lång dag. Premiär av webbshop och invigningsfest i butik. Och ungefär 1000 saker som ska hinnas med innan någon av dem kan gå av stapeln.
Det lutar åt svart skjortklänning på festen imorgon kväll. Mest för att jag inte har något annat som är varken snyggt eller rent. Mitt modesinne har gått i ide. Kommer möjligtvis tillbaka någonstans runt påsk. Kycklinggult och klatshigt.
Jag känner att jag sitter fast. I mitt liv. Tiden för fest, ytligheter och one-night-stands är förbi, jag finner ingen som helst tillfredsställelse i det längre. Det var kul ett tag, att leva ut en ungdom som jag missade någonstans där i förbifarten. Men nu får det bara mig att känna mig.. fördummad. Nästa fas i mitt liv har jag inte hittat än. Jag vet inte när den tänker börja eller hur jag ska hitta den, men jag känner att jag bara väntar och det där rödljuset slår aldrig om till grönt. Jag behöver intellektuell stimulans, jag behöver få känna mig levande.
Jag tror att jag känner mig som mest levande när jag utsätter mig för saker som jag inte tror att jag ska klara av. Som när jag höll en boaorm runt halsen trots ormskräck, tar dramalektioner trots prestationsångest och kopplar på logiken istället för att bryta ihop när jag tror att jag ska dö. Härnäst står flyglektioner, alternativt fallskärmshopp, trots höjdskräck.
Detta är kickar som kommer då och då, men däremellan känner mig mest bara likgiltig. Som att jag inte lever mitt liv, jag bara existerar. Jag går till jobbet, jag äter maten, jag tränar passen, men that's it. Jag kan inte se mig själv utifrån. De få gånger jag lyckas med det, lyckas titta på vad jag faktiskt har och gör med mitt liv, så känner jag mig ibland faktiskt harmonisk. Men de stunderna är få, och jag får kämpa för att faktiskt ta in dem och uppskatta dem.
Så hur gör man? Hur lär man sig att ta in det? Att känna att man lever – hela tiden? Inte bara när man mest bara är skitskraj eller jätteledsen eller överlycklig. Utan hela tiden. Hur är man lycklig i sig själv? Med sig själv.
Jag vet att jag är en fruktansvärt dålig bloggare just nu. Förhoppningsvis blir det ändring på det nästa vecka när den värsta pärsen inför premiär av både ny butik och webbshop är avklarad. Just nu försöker jag bara hålla näsan ovanför vattnet.
Busväder är det idag med. Blev premiär av broddarna nedför backen. Och lite slir med däcken. Tycker inte om halka. Scary.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer