This day just keeps getting better…
torsdag, 1 november, 2007
1 kommentar
C har skaffat Facebook. And what's worse? Jag kan inte gå in på hans sida. VIP liksom.
Ångest.
C har skaffat Facebook. And what's worse? Jag kan inte gå in på hans sida. VIP liksom.
Ångest.
Det ser ut som att skruttan kommer få komma till bilhimlen, also known as bilskroten. Jag var på verkstan efter jobbet, men fastsurrad motorhuv, och tjejen där bekräftade mina farhågor, att laga bilen kommer förmodligen kosta bra mycket mer än vad den kostade att köpa.
Och jag är helt knäckt. Har lipat till och från hela dagen. Chocken sitter fortfarande i och att bli bil-lös helt plötsligt var inte riktigt enligt planerna. Jag känner att när jag äntligen fått någon slags rutin i min vardag, med träning och mat och jobb, så kommer allt kastas omkull. Jag känner mig själv, jag kommer inte ta omvägar med t-banan för att åka och träna efter en lång arbetsdag och sedan komma hem halv nio och äta middag. Det funkar inte.
Och bara en sådan sak att om man har bil kan man duscha hemma istället för på gymmet. Jag gillar inte att duscha på gymmet. Jag gillar min egen dusch. Men jag tänker inte sitta på t-banan i en timme och stinka svett.
Jag gillar mina rutiner. Jag gillar min bil.
Tyckte jag var duktig imorse när jag, efter att ha flyttat sommardäcken från bilen och in i förrådet, kikade lite under huven, kollade olja, vatten etc. Sedan satte jag mig glatt i bilen och körde mot jobbet.
Jag hade precis kommit upp på motorvägen när motorhuven flyger upp och med en smäll lägger sig mot vindrutan vilket resulterar i att allt jag ser är en vit motorhuv och jag kör ungefär 80 km/h. Panik och chock blandas i en stor häxkittel samtidigt som jag försöker hitta varningsblinkersknappen och kryssa mellan bilar i rusningstrafik och ta mig in till kanten. Att jag inte krockade med ett helt gäng bilar är ett mirakel, det finns inget annat sätt att förklara det.
Efter att kämpat mig svettig med att bryta ned motorhuven igen lyckas jag svänga av motorvägen och ställer mig på en mindre väg och försöker få ordning på huven, som har hoppat ur och ligger helt snett. En kille som promenerar förbi frågar om jag behöver hjälp (uhmm…ja tack?) så han hjälper mig att knyta fast huven med ett hundkoppel som jag hittade i baksätet (?) så att inte huven ska flyga upp igen. Vem du än var stranger, TACK!
I detta huvflygande tumult har dock även ena vindrutetorkaren brytits och fungerar inte. Självklart är det den som är framför mig och inte passagerarsidan. Och vädret i den här staden är inte pålitligt på någon nivå. Det var ju bara några veckor sedan säkringen till torkarna gick sönder när det spöregnade och jag var ute på E4:an. Jag lyckas iaf ta mig till jobbet, men nu sitter jag här och funderar på hur mycket dolares jag kommer behöva punga ut för att få ordning på det här. Jag har verkligen varken råd eller lust med sådan här skit.
Någon som vet en bra och billig verkstad? Eller kanske vill laga min bil själv? Jag kan baka bullar!
Bara en vanlig lunchkonversation i skärgården.
Kollega A: Såg ni ubåten som åkte förbi här utanför?
Kollega K: Nej! Var den ovanför eller under vattnet?
Jag: Jag tror inte de kan vara helt under vattnet här, det är väl inte tillräckligt djupt?
Kollega A: Jag kan kolla hur djupt det är, jag har GPS!
Jag och Kollega K: *asgarv*
Sedan försökte hon rädda situationen genom att säga att hon naturligtvis menade ekolod men skadan var redan skedd.
Dagens citat, levererat av Sofia:
”Fan, jag hör ingenting, det kör förbi ett flygplan!”'
Jobbigt, det där med flygplan i trafiken.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer