Jakten på harmoni

Jag känner att jag sitter fast. I mitt liv. Tiden för fest, ytligheter och one-night-stands är förbi, jag finner ingen som helst tillfredsställelse i det längre. Det var kul ett tag, att leva ut en ungdom som jag missade någonstans där i förbifarten. Men nu får det bara mig att känna mig.. fördummad. Nästa fas i mitt liv har jag inte hittat än. Jag vet inte när den tänker börja eller hur jag ska hitta den, men jag känner att jag bara väntar och det där rödljuset slår aldrig om till grönt. Jag behöver intellektuell stimulans, jag behöver få känna mig levande.

Jag tror att jag känner mig som mest levande när jag utsätter mig för saker som jag inte tror att jag ska klara av. Som när jag höll en boaorm runt halsen trots ormskräck, tar dramalektioner trots prestationsångest och kopplar på logiken istället för att bryta ihop när jag tror att jag ska dö. Härnäst står flyglektioner, alternativt fallskärmshopp, trots höjdskräck.

Detta är kickar som kommer då och då, men däremellan känner mig mest bara likgiltig. Som att jag inte lever mitt liv, jag bara existerar. Jag går till jobbet, jag äter maten, jag tränar passen, men that's it. Jag kan inte se mig själv utifrån. De få gånger jag lyckas med det, lyckas titta på vad jag faktiskt har och gör med mitt liv, så känner jag mig ibland faktiskt harmonisk. Men de stunderna är få, och jag får kämpa för att faktiskt ta in dem och uppskatta dem.

Så hur gör man? Hur lär man sig att ta in det? Att känna att man lever – hela tiden? Inte bara när man mest bara är skitskraj eller jätteledsen eller överlycklig. Utan hela tiden. Hur är man lycklig i sig själv? Med sig själv.