Sista dansen?

Nu har jag fått iväg mailet. Jag har även fått reda på att tjejen i Tyskland inte bara var tidsfördriv. Han jobbar inte där längre men pendlar ner för att hälsa på henne. Och hon funderar på att flytta till Borås för att plugga. Det kan man väl kanske kalla seriöst. Jag mår illa.

Fina ord räcker nog inte längre. Ett ögonblick övervägde jag faktiskt att åka ner till Borås. ”The grand gesture”. Han skulle förmodligen bara tyckt jag var galen.

Jag menade vartenda ord jag skrev i mailet men jag tvivlar på att han kommer svara överhuvudtaget. Jag tror inte han kommer låta det sjunka in tillräckligt mycket för att känna efter. Han mår bra nu. Så mycket lättare att bara flyta på än att känna efter. Det känns bara så jobbigt när jag själv är övertygad om att det här är på riktigt. Ännu jobbigare att jag kastade bort det.

Vad i hela helvete ska det krävas för att jag ska kunna släppa taget?? Det här äter upp mig inombords, det är det enda jag kan tänka på! En hel vecka hemma hos familjen har jag deppat på grund av detta. När ska det ta slut?

Happ. Nu ska jag väl gå och gråta mig till sömns.

All by myself..

Jag började skriva ett väldigt känslosamt mail till C och redan halvvägs in i andra meningen börjar tårarna rinna. Jag får nog spara det tills ikväll. Då kan jag gråta ifred utan att hela familjen ser eller hör.

Jag tycker inte om att gråta inför folk. Vissa känner tröst men jag känner mig mest bara som en börda, ett grinigt litet barn. Så jag kryper undan. Väljer mina tillfällen.

Jag hade allt. Och jag lät det försvinna. Stryk ska jag ha.

It ain’t all chicken of the sea!

”I have a new life, a new image, I'm just trying to embrace everything that's beautiful in life!”
– Jessica Simpson som numera är brunett och smart.

Skämt åsido, de där var nog ord som jag borde ta tillvara på när tankarna och saknaden efter C smyger på. Folk går vidare. Hela tiden går de vidare med sina liv och hittar nya vägar. Om de kan, så borde jag väl också kunna?

Jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna sakna honom såhär mycket efter att ett helt år hade gått. Tillochmed här hemma i Övik så påminner allt om honom. Vad göra? Be på mina bara knän eller bara tvinga sig själv att se framåt? Det är nu ödet ska sticka in en fusklapp.

Snarast tack. Gärna innan jag tappar förståndet.