Det där sista hindret..
Städa, träna, duscha, diska, laga matlåda till jobbet. Det var några av sakerna som jag skulle ha gjort idag på min lediga dag. Av de sakerna har jag diskat och håller på att laga mat. Och klockan är halv åtta på kvällen. Vad jag har gjort resten av dagen? Legat på soffan och i omgångar stirrat i taket, sovit och tittat på tv. Och gråtit. Mitt inre är ett enda stort tumult just nu. Utsidan är helt förlamad samtidigt som insidan har drabbats av panik. Allt på grund av det lilla meddelandet jag fick igår kväll.
Jag känner inte att flytten var ett misstag, tvärtom. Jag har verkligen grundat ett nytt liv här. Nytt jobb, nya bekantskaper, snart en ny lägenhet och en ny kombo. Jag har kommit en bra bit i sorgeprocessen över C. Jag gråter sällan, jag har kommit över den ”aktiva” kärleken (vad nu det betyder) men nu är det stopp. Jag kommer inte över den sista barriären som gör att jag kan släppa honom. Verkligen komma över honom och gå vidare. Jag älskar honom fortfarande. Som den som jag skulle tillbringa mitt liv med. För mig är han fortfarande den personen. Så fort jag tänker på att skapa en framtid med någon annan så känns allt bara fel. Och nu är det precis vad han gör. Skapar en framtid där någon annan tagit min plats.
Jag kan inte klandra honom. Och är han verkligen lycklig så är han värd det. Men det sliter i hjärtat. Fanfanfan.
Senaste kommentarer