Inte ens fåglarna kan få mig att le

Höst luktar speciellt. Blöt jord och löv och nyklippt gräs. Som våren. Fast annorlunda. Det finns inget som brukar pigga upp mig som en härlig höstpromenad. Det är lite småkallt med solen värmer i ansiktet. Fåglarna kvittrar och träden sprakar i härliga, murriga höstfärger.

Idag hjälpte det inte. Tårarna trängde där bakom solglasögonen och ville inte motas bort, inte ens av pippifåglar och prassel av löv under sulorna. Jag kunde bara tänka på att förra året gjorde jag och C detta. Gick runt Ramnasjön och matade fåglarna. Höll handen och pussades för att hålla värmen. Sparkade i lövhögar och bara var. I höst är jag ensam. I höst planerar jag ett liv ensam. Långt borta från honom. Från oss. Och det känns inte hälften så spännande och roligt som det borde göra.

Min terapeut frågade mig vad jag behöver för att bli lycklig. Jag funderade på detta under min eftermiddagspromenad. Och kom inte fram till nånting. Alls känns bara totalt.. tomt.

Snälla. Tyck inte synd om mig. Det är inte det jag vill. Det är inte därför jag skriver såna här inlägg. Jag behöver bara få ur mig känslorna. Sätta pränt på dem. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag försöker verkligen hitta något som får mig att må bra. Det går bara inte riktigt som planerat.