Jag vägrar bli cynisk
När ett förhållande tar slut, var tar kärleken vägen? Den man en gång var så säker att man skulle spendera sitt liv med försvinner ur ens liv, oavsett anledningen, var hittar man då orken, optimismen och styrkan att gå vidare, att börja om. Att våga öppna sitt hjärta och släppa in känslor, släppa fram känslor. Igen. För det gick ju åt helvete sist, varför ska jag utsätta mig för det igen?
Det finns inte två människor i mitt liv som jag älskat på samma sätt. Människor är olika och därmed också kärleken till dem. Jag tror inte att det finns en person där ute som kommer att göra dig hel, att din själsfrände bara väntar på dig, du behöver bara hitta honom. Jag tror på kärlek, jag tror på kompromisser. Och framför allt så tror jag på hårt arbete i ett förhållande. Det här snacket om att du behöver bara hitta Han med stort H och sedan lever ni lyckliga i alla era dagar, bullshit. Jag tror inte att en annan människa kan göra mig komplett, det måste jag göra själv.
Om man själv inte kan göra sig lycklig så kan ingen annan göra det heller. Ingen annan kan fylla ett tomrum som du inte kan fylla själv. I slutändan är vi själva allt vi har.
Realismen sliter och drar i mig. Men jag vägrar bli cynisk.
Senaste kommentarer