Nu har rymdvarelser invaderat ”Days of our lives”. Jag måste verkligen börja jobba så att jag inte fastnar i skiten.
Jag hatar 3. Visst, det mobila internet är kanon, men det funkar inte att ringa till mig från fasta telefoner. Craaaap.
Om en halvtimme kommer en kille och ska installera mitt BBB-internet. Yey!
Nu var det ju så att jag och C skulle gå och se Robbie Williams på Ullevi i Göteborg på söndag. Men av uppenbara skäl så är jag nu dejt-lös. Någon som är sugen att köpa på sig en biljett? Och kanske en dejt? 😉
Det är ståplats (så du måste tekniskt sett inte dejta mig) och den kostar 500 pix! Any takers? Kommentera här eller maila mig på lindaATlindahPUNKTnet.
Det är för tidigt. Det var vad jag förstod när jag träffade C idag. Hans ögon lyste fortfarande av smärta och sorg, av misstro. De senaste fem veckorna har för mig varit evighetslånga men för honom är de inte ens i närheten av den tid som behövs för att läka de sår som jag orsakat.
Jag ville kasta mig över honom. Hålla honom så hårt att han inte kunde komma loss, böna och be honom att ta mig tillbaka. Men jag vet att det inte skulle ta mig någonstans. Inte i rätt riktning iaf. Så jag lät bli. Istället log jag och frågade hur han mådde och försökte visa att jag inte längre är den människan som sårade honom så.
Han saknar mig. Han älskar mig fortfarande. Tror han iaf. Det är väl svårt att hitta kärlek i allt det onda. Han vill inte börja träffa mig. Inte än. Han vill inte lova att han någonsin kommer vilja det. Men det fanns bra tecken. Jag vill sätta mig och skriva upp dem på en lista som jag kan ta fram när tårarna rinner. För hoppet är allt jag har.
Han erbjöd sig att köra hem mig efter jag hade hämtat mina saker och vi hade ordnat upp det sista i ekonomin. Bilderna som jag ställde upp på oss när jag flyttade stod kvar. Han har inte stängt ute mig helt, det kändes otroligt skönt inombords.
Han skulle ut till Hönö och fixa med båten i helgen. Jag frågade om jag fick komma ut och åka båt nån gång i sommar. ”Kanske det.” Lyckokullerbytta i magen.
Väl hemma hos mig följde han med in och tittade på lägenheten och gossade lite med katterna. Han skämtade om mina alldeles för vita ben (”man ser inte var skorna slutar och benen börjar”) och kramade mig innan han gick. Jag frågade om jag fick träffa honom igen och han svarade ”det får du väl”. Ett till litet glädjeskutt i bröstet.
Sedan så gick han. Och jag vet inte när jag får se honom igen. När tiden har läkt såren lite mer hoppas jag. Och tårarna rann i stida strömmar.
Idag var det upp tidigt, redan vid åtta, och iväg till tvättstugan. När man har familjen på besök en vecka blir det en del sängkläder och handdukar som ska tvättas när de drar sig hemåt. I eftermiddag åker de och jag blir ensam igen.
Igår fick jag modemet från Bredbandsbolaget och imorrn ska det, enligt dem, börja fungera. Enligt erfarenhet fungerar ingenting som har med datorer att göra som det ska vid första försöket, så vi får la se hur det går med det.
Det råder bloggtorka här. Jag har egentligen en del att berätta om, men jag är så nervös och disträ över allt detta med C så jag kan inte få tankarna i ordning. Vilket resulterar i en hel del okategoriserat svammel. Sorry för det.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer