Sverige är vidare till åttondelsfinal. Gött. Tyskland på lördag.
Jag, Cissi och hennes jobbarkompis intog middag och ett glas kallt, vitt vin på Harrys och avnjöt första halvlek av kvällens match. I pausen drog jag mig hemåt. Jag orkade helt enkelt inte mer. Sista halvlek såg jag från soffan hemma. Med en väldigt högljudd katt i hasorna och en lång Göteborgare i tankarna.
Tid är relativt. Hur mycket tid är tillräckligt med tid? Tid att läka. Tid att förlåta. Tid att våga älska igen.
Ommöbleringen gjorde susen för Feng Shui-energin i lägenheten men inte för de resterande störmomenten. Rastlösheten går på högvarv och hjärtfrekvensen skulle nog må bra av att minskas något.
Älta, älta, älta. Jag trodde jag hade kommit förbi det. Att allt skulle bli bättre så fort jag hade flyttat ut och börjat om igen. Men just nu känns det värre än vad det någonsin gjort. Blah. Fan, jag blir bara less på mig själv.
Igår var bovärden här och jag beställde omtapetsering av vardagsrummet. Det blir en mönstrad fondvägg mot hallen och så en lite mörkare enfärgad i resten av rummet, jag är mycket nöjd med valen. Efter att hon gått, åkte jag ner till Jysk och köpte en bokhylla/tvbänk som jag bankade ihop i rask takt. Den vägde ca 35 kilo så jag hade en väldigt schå att baxa den in och ut ur bilen och uppför trappan. En gäng blåmärken fick jag som grädde på moset. Så går det när man strulat bort sin starke man med svällande biceps, då får man kånka själv.
Nu ska jag hoppa in i duschen för om en timme ska jag ner på stan och träffa Cissi och kolla på fotbollen, Sverige-England. Och imorrn kommer mamma och Anna. Ska bli undebart skönt att få hit lite distrationsmoment.
Jag kan inte sova. Ångesten gräver sig djupare och djupare in i mig. Värre än jag någonsin känt förut. Värre än den någonsin var när jag var riktigt dålig och nere i skiten. Jag vill gråta hela tiden men inga tårar kommer. Allt jag har är klumpen i halsen som växer sig större och större.
Är det så här sorg känns?
Jag vill ringa honom precis varje sekund. Även fast jag inte har något att säga. Inget annat än allt jag redan sagt. Och jag vet att han hatar när jag upprepar mig. Eller när han måste upprepa sig.
Innan flytten kände jag mig hoppfull. Att allt skulle ordna sig på ett eller annat sätt. Nu känns det som att jag lever i en mardröm. I en lägenhet som inte är hemma, i en verklighet där ingenting stämmer. Jag går omkring som i dvala hela tiden och det enda jag kan tänka på är C. Tänk om han slutar älska mig. Om jag måste leva resten av mitt liv utan honom.
Där kom tårarna. Ångest, panik och sorg i form av en strid ström av salta tårar.
Jag kvävs. Jag kan inte andas. Det finns inget syre i mitt lilla hörn av världen. Jag har fläkten igång och fönstret på glänt och kan ändå inte andas. What’s the point?
Du är mitt syre. Cheesy, eller hur? Jaja, ingen har väl någonsin anklagat mig för att vara poet.
Jag har inget att säga, inget att skriva förutom samma saker over and over again. Men jag vill inte lägga mig ned i mörkret igen och försöka övertala min hjärna att gå in i standby mode och vila.
Jag fantiserar om vår gamla lägenhet. Att få komma hem igen. Hem till hans famn, till vår säng, till tryggheten. Till det som skulle vara resten av mitt liv.
Hur fan kunde jag fucka upp allt så jävla rejält?
Sedan jag flyttade in i den nya lägenheten har jag mått illa varje dag. Trötthet, illamående, yrsel. Jag känner mig konstant bakis! Jag vet inte om det är något som går, om det är ett brustet hjärta eller helt enkelt fruktansvärt kass Feng Shui. Jag ska prova att möblera om så att rummet blir lite öppnare. Just nu känns det som att jag kvävs. Jag kan inte andas och vantrivs något hemskt.
Jag har lokaliserat mitt vindsförråd nu, jag var rädd att jag var fast med det pyttelilla 1×1 meter källarförrådet, men min bovärd informerade mig om att det fanns ett vindsförråd med. Något rymligare. Mocke bra. Eftersom att jag redan fyllt källarförrådet och inte ens börjat tömma det gamla förrådet.
Jag spenderade kvällen igår med att försöka komma underfund med hur man surfar med datorn genom bluetooth med mobilen. Jag kan inte påstå att det funkade. Isf hade ni faktiskt fått läsa det här inlägget i realtid.
Nu ska jag inviga den enorma tvättstugan. De har lås på torkskåpen. Borde jag vara orolig?
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer