Så nära men så långt bort

Efter att ha gråtit som en galning i en timme så inser jag nu att det gick rätt bra att träffa C. Ungefär som väntat. När han först kom var han rätt så lugn. Arg, men inte vansinnig. När vi pratat ett tag så var vi väl så okej som vi kunde vara. Ledsna, men realistiska.

Vi gick runt i lägenheten och delade upp möblerna. Delade upp vårt liv tillsammans. Och jag var skrämmande lugn. Jag tror bestämt att jag har utvecklat ett tålamod.

Vi behöver tid ifrån varandra. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till mitt riktiga jag. Och jag vill inte att han ska behöva gå igenom mer än vad han redan gjort. Det här måste jag göra själv. Om vi fortsatte nu så skulle vi bara hamna i samma onda cirkel igen. Och då skulle han må dåligt. Och jag med.

Jag älskar honom över allt annat. Just därför måste jag flytta. Just därför måste vi börja om. Om han fortfarande vill ha mig när allt detta har lagt sig. Men först och främst ska jag nu koncentrera mig på att bli bra. På att skapa mig ett aktivt och givande liv. Jag känner redan en förändring i mig själv. Mina prioriteringar och vad jag mår bra av. Jag ska fylla mitt liv med positiv energi och eliminera det destruktiva.

Att sitta en meter ifrån honom och inte få ta i honom är förmodigen det mest bisarra jag varit med om. När han gick så frågade jag om jag fick en kram. Han la armarna om mig och jag andades in hans underbara doft. Gav honom en puss på halsen, sa förlåt och att jag älskade honom. Han mumlade ”hej då” och när han vände sig om för att gå anade jag tårar i hans ögon.