Skidromantiken

Jag och Sara har precis spelat in ett avsnitt till hennes podcast Träningsglädje Talks där vi pratade om hur man romantiserar vissa saker i livet. Hur man målar upp en bild av att något ska vara på ett visst sätt och att det inte alltid blir som man har tänkt sig.

Man skulle kunna säga att skidåkning är det för mig. Något jag romantiserat skiten ur i flera, flera år (har inte åkt på ca 15 år) och tänkt mig att det ska bara vara att susa ned för pudriga backar med vinden i håret och allt ska vara ljuvligt. På riktigt så blev det inte riktigt så.

Jag ser ju rätt nöjd ut och eftersom jag är en obotligt positiv person så skrattade jag mig igenom det hela men AJ så ont jag hade i vader och fötter. Mina fötter har en tendens att domna bort när jag anstränger dem och har fel skor och pjäxor är typ så fel skor som man kan ha. Jag tror de fortfarande inte riktigt har vaknat till liv.

Efter varje liftåk eller varje liten backe var jag tvungen att sätta mig ner och väcka liv i fötterna igen. Tack GUD att Sara bor här och inte var på egen skidsemester, då hade inte detta direkt varit världens bästa dag för henne. Men de där små stunderna då jag halvsusade nedför barnbackarna och glömde bort ontet, då var romantiken komplett.

En timme klarade jag, sedan hade vader, tår och lår gett upp. Samt att jag hade trillat när jag skulle hoppa av liften. Det fick räcka för värdigheten. Men jag såg ju cool ut i alla fall.

Ullådalen – på tur i Åre

Nu är det så här va – jag har inte åkt skidor sedan gymnasiet. Jag har tjatat på vänner i flera år att åka till fjällen men inte fått mycket av respons. Så när jag träffade Sara – och hon bjöd in mig till Åre – ana min lycka! Äntligen skulle jag få åka skidor igen! Eller – åtminstone försöka lära mig på nytt. För hur svårt kunde det vara – som att cykla typ?

Sagt och gjort – i förmiddags var det turskidor som gällde. Enligt Sara som en söndagspromenad. Alltså, jag vet inte om jag skulle vilja ta det så långt, jag hade rätt mycket sjå med att hålla ordning på skidor och stavar och spår som svängde och en hund som virade in linan i nämnda skidor och stavar par tio minut. Men trots det – oj vilken känsla det var att glida fram över fjället.

Jag var tydligen väldigt mycket ”Stockholm” på fjället. I jacka från Röhnish, tights från Nike, mössa från Craft (Saras) och världens snabbaste solglasögon från Bliz (också Saras). Skidutrustningen hyrde vi för 200 pix för en dag på Fjällsport i Duved.

Så här snabb var Sara! Med en 700 kilos kamera i ryggsäcken och en termos kaffe som vi inte drack förrän vi kom hem.

Kolla bara! Här var bästa biten. Inte uppför, inte för mycket utför utan alldeles lagom glidvänligt.

Sedan hände det här ett par gånger, tre närmare bestämt. Du vet, när spåret svänger lite tvärt eller skidorna liksom drar åt olika håll eller man typ råkar åka in i en buske. Men jag garvade mest, man kan inte göra annat när man är smidig som en älgkalv.

När jag berättade för skiduthyraren om busken var hans första fråga ”men skidorna är hela?!”. Jo tack. Jag klarade mig med. Tackar som frågar.

Efter två timmar på fjället kom vi hem, bytte om till myskläder och åt en andra frukost med mangosmoothies, ägg, världens godaste fröbröd  och messmör. HUR gott är messmör egentligen?! Måste ätas oftare.

Nomnom.

Hundarna var helt knäckta och däckade omgående i soffan medan jag och Sara satte oss och jobbade vid köksbordet. Och nu är det snart schnitzelmiddag! When in Alpern.. Åre!

Åremorgon

Vaknade strax före åtta till ett soligt och vindstilla Åre. Alltså vackerheten. Jag blir alldeles tagen! Jag och Sara tog en snabbis ner till Åresjön med hundarna och lät dem springa lösa på fältet en sväng. Hazel är helt gudomlig i sin ystra valpighet.

Nu är vi tillbaka i stugan, Sara har gjort chiapudding till frukost (nom!) och hundarna tar igen sig inför dagens äventyr på fjället. Lyxlivet just nu!