Att springa över en bro klockan åtta på morgonen.
Jag älskar de dagar då jag förvånar mig själv. Idag var en sådan.
Jag och Sara hade bestämt att vi skulle ses i Sickla klockan halv åtta imorse och köra mitt joggpass (har börjat med appen Get Running) och sedan styrketräna på SATS. I samma veva som min fjärde snoozning insåg jag yrvaket att klockan var 7.10 och den här planen skulle gå åt pipan. Sara, snabb som hon är i vändningarna, kom då med förslaget att ”jamen då kommer jag till dig så springer vi in mot stan.” Och ja ba ”Ja, det kan vi väl.”
Va?!
Men jodå. Packa väskan, snöra fast den så hårt mot kroppen jag kunde och sedan så bar det av med en tålmodig Sara vid min sida. Intervallprogrammet lyckades alltid pricka in springintervallerna i uppförsbackarna men Sara peppade på ett frustande stycke jag (kvinnan har sprungit marathon och är liiiite mer vältränad än undertecknad) och när jag sprang över Skurubron kändes det så jädra bra! Att jag var en sån som sprang mot stan i arla morgonstund liksom, who would have thunk?!
Vi sprang alltså inte hela vägen in till stan. Vi sprang nån kilometer tills mitt lilla nybörjarpass var färdigt och sedan åkte vi buss till gymmet. Men ändå liksom.
Alltså. Tjejmilen. Hur svårt kan det vara? Egentligen?
Senaste kommentarer