Fars dag utan far

Fars dag. Konceptet har surrat runt mig likt irriterande myggor de senaste veckorna. Varenda butik uppmanar mig att hylla denna fantastiska fadersfigur som jag uppenbarligen bör ha i mitt liv. Och så kulminerar det hela i en orgie av pappabilder på alla sociala medier. Alla är så tacksamma över sin far, alla är så lyckliga och trygga. Och jag säger bara, grattis. Own it.

Men om man inte har en pappa att fira då? 

Jag har inte pratat med min pappa på drygt 1,5 år. Detta av många anledningar som jag bland annat skrivit om här.  Vissa har legat och puttrat i många år. Vissa var plötsliga, chockerande och väldigt privata. Det det i slutändan handlade om var att koppen rann över.

Jag var så trött på att inte bli sedd. Att inte bli hörd och inte bli sedd för den jag var utan att jag på något vis hade blivit en låtsasperson i hans liv. Något han hade format efter sina egna uppfattningar och önskningar och som låg så himla långt från sanningen. Och jag? Mitt riktiga jag var egentligen inte så intressant. För han frågade sällan om mitt liv. Jag var alltid den som ringde. Och i slutändan var han den enda som pratade.

Jag tror inte det här var medvetet. Men även fast jag sagt det till honom så många gånger så tog det aldrig skruv att allt jag ville ha, var en pappa. Som såg mig. Som lyssnade på mig. Som var trygg och som inte svek.

Han var aldrig elak. Han var snarare typen som lovat guld och gröna skogar och gråter inför en och lovar och svär att saker ska bli annorlunda och att jag är det viktigaste. Hans förstfödda. Hans skatt. Och sedan infrias det aldrig. Orden blir aldrig konkreta. Men orden har varit vackra och därför har det varit så vansinnigt svårt att släppa taget.

Efter att jag bestämde mig att sluta ringa honom den där aprildagen förra året har han inte kontaktat mig en enda gång. Inte ett samtal, inte en födelsedagshälsning, ingenting. Det enda jag gjorde var att sluta ringa, för att se om han skulle gå halva vägen. Det var inte ett dramatiskt samtal, det var ett samtal som alla andra. Men han har inte hört av sig en enda gång sedan jag slutade vara den som hörde av mig.

Ändå funderar jag varje dag på om det här är rätt. Han är ju ändå min pappa. Min enda pappa. Och jag väljer att inte ha honom i mitt liv. Likväl väljer han att inte ha mig i sitt, men ändå.

Detta är ett val jag gör varje dag, och även fast jag vet att han gör mig besviken och ledsen och att jag känner mig så liten när han gör det så undrar jag, är det inte värt det bara för att ha en pappa?