Lilla Lindas dröm på en hästrygg.

Under mig rycker hon lite. Skakar på huvudet och viftar på svansen som egentligen inte är så lång. Manen yr och hon dyker ned med huvudet för att klia lite på frambenet. Zally är inte överdrivet förtjust i flugorna, för övrigt verkar hon rätt nöjd.

Jag klämmer åt med vaderna kring hennes enorma kropp och ett par hundra kilo muskler sätter iväg i trav. Sitt-stå-sitt-stå-sitt-stå. Även fast jag bara travat ca en gång i livet tidigare så sitter tekniken i. Sitt-stå-sitt-stå-sitt-stå. När jag väl kan slappna av och lita på att jag sitter kvar så är det underbart härligt.

Helt plötsligt hör jag Karin där framme, ”Nu kööör vi!” och Zally drar iväg i galopp. Sitt-stå-sitt-stååååååååå. Känslan är obeskrivlig. Jag flyger. Jag flyger och dunsar och flyger och håller i mig som att livet berodde på det (vilket det nog gör) och Zally frustar lyckligt och hovarna gör det vackraste duh-dung-duh-dung-ljudet jag någonsin hört på stigen under oss.

Tårarna tränger fram. Det är en barndomsdröm som går i upplevelse. Det är eufori. Hon som ville vara hästtjej men som aldrig red får äntligen uppleva hur det känns att flyga fram på detta fantastiska djur. Att hon bär mig. Att hon för mig framåt på detta majestätiska vis (sedan hur majestätisk JAG är, det är ju en annan sak).

Vi rider i en timme i skogen. Lunkar sakta fram på små stigar och granarna drämmer mig i ansiktet och en pinne river upp min tröja och Zally snubblar lite men finner sig igen. Och jag är så lycklig.