Idag låg den här på hallmattan när jag kom hem. Veckorevyn tycker tydligen att vi behöver en sex månader lång startsträcka inför Blog Awards i år, det blir till och med en turné, kul! Tyvärr kommer jag inte att vara i Stockholm när galan går av stapeln. Men New York får väl duga.
Najs
Bajs
Musiken hördes redan när vi klev ur taxin. Den bekanta rytmen och tonerna av saxofon. Förväntansfulla ansikten och fotriktiga skor i högsta hugg. De riktigt bitna med ett (eller tre) extra ombyte(n) i väskan. Det var dags för dansmara i Gävle.
När jag var i sena tonåren, det är dryga decenniet sedan nu, var jag ute och dansade var och varannan helg. Och nu snackar vi inte hoppa upp och och ner till odefinierbar elektronisk musik, utan vanlig hederlig foxtrot, eller styrdans som de icke invigda så kärvänligt kallade det. På den här tiden assisterade jag på danskurser på min fritid och var en riktig hejare på ett-två-tre-ihop, jag kunde till och med bugga och svänga mig i en hambo då och då.
Av ingen och många anledningar minskade dansfrekvensen fatalt med åren, inte för att jag inte tyckte det var roligt, utan mer för att de som jag brukade vara ute och dansa med flyttade åt olika håll. Livet hände helt enkelt. Men så här på vårkanten fick jag och min barndomskompis Maria för oss att vi skulle blåsa liv i den gamla dansflamman och bokade därför in Parkenmaran i Gävle som platsen för återträffen. Lika bra att förpassa brottsplatsen en bit bort.
Av någon anledning hade jag fått för mig att dansa skulle vara lite som att cykla. Har man en gång lärt sig så sitter det där i ryggmärgen. Kroppsminne, feeeeling, yadiyada. Men, ojoj vad jag hade fel. Tydligen så är inte danssteg något som prioriteras där i hjärnbalken.
När jag tittade ut över dansgolvet där alla såg ut som att de var tagna direkt ur ”Let’s Dance” knöt det sig i magen. Och ännu värre blev det när jag väl tog mod till mig att faktiskt ge mig ut i vimlet och hitta någon stackare som ville styra runt mig på golvet en stund. Okej, jag kunde fortfarande stegen och jag klev ingen på tårna, men pinnen i röven och den totala bristen på följsamhet hjälpte ju inte direkt till.
Känslan som följde på detta var inte så mycket besvikelse som förvåning. Att komma till insikten att jag inte alls var så bra som jag trodde kom som något av en chock. Och jag är ju tyvärr sådan att kan jag inte vara bäst (eller iaf jäkligt bra) på något, då låter jag hellre bli. Så jag förpassade mig själv till åskådarplats resten av kvällen. Med dumstruten på.
Jag gick därifrån, inte deppig som jag trodde att jag skulle bli, utan faktiskt lite peppad mitt i förvirringen. Nu var ju handsken kastad. Utmaningen presenterad. Projekt upputsning av danskunskaper ska inledas omgående. För jag ska kunna göra en dubbelsnurr om det så dödar mig.
Parkenmaran 2011. Watch out.
Måndagskvällen har spenderats i biosalongen på en förhandsvisning av Kick-Ass. ”American Pie goes superhero” för att citera Mia. Själv tycker jag att det var som Tarantino på speed fast utan finessen. Tanken och storyn är väldigt bra, inledningen är lovande och det är skitroligt bitvis, men det är jävligt mycket blod och knivar och det pallar jag inte. Jag ser inte syftet och jag ser inte tjusningen i råheten. Övervåld är inte underhållning i mina ögon helt enkelt. Jag förstår varför ingen studio ville ta i det med tång om man säger så.
Efter filmen pratade Mattias Lindahl som var ”visual effects supervisor” på filmen, lite om specialeffekterna och hur alla lager (bl.a. green screen, det som filmats fysiskt och sådant som är gjort digitalt) sätts samman till vad som blir de färdiga scenerna. Väldigt intressant och nog det jag hade mest behållning av under kvällen.
Mia sparkar stjärt. *tihi*
Delinda med vän och Mia innan visningen.
Kelly posar med asskickaren efter filmen.
Nu kan jag bocka av Gävle på listan av städer i Sverige som jag faktiskt stannat upp och sett och inte bara åkt igenom. Gävle visade sig inte upp sig från sin finaste sida då det regnat hela helgen, men jag tycker ändå att den var lite sådär mellanstor-svensk-stad-mysig. Målet för resan var Parkenmaran (mer om det i separat inlägg) och mys med min gamla barndomsvän Maria, och bara det var ju jackpott.
På vägen upp passade jag på att plugga. Inte helt lätt att stryka under i ett wobblande tåg.
Välkommen till Gävle!
Middag på Brända Bocken. Älska självdistansen.
Fina Maria.
Sjukhusarmband. Fräsigt.
Älska hotellfrukost.
Te med sugrör(?) och utsikt över Gävle Torg.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer