Musiken hördes redan när vi klev ur taxin. Den bekanta rytmen och tonerna av saxofon. Förväntansfulla ansikten och fotriktiga skor i högsta hugg. De riktigt bitna med ett (eller tre) extra ombyte(n) i väskan. Det var dags för dansmara i Gävle.

När jag var i sena tonåren, det är dryga decenniet sedan nu, var jag ute och dansade var och varannan helg. Och nu snackar vi inte hoppa upp och och ner till odefinierbar elektronisk musik, utan vanlig hederlig foxtrot, eller styrdans som de icke invigda så kärvänligt kallade det. På den här tiden assisterade jag på danskurser på min fritid och var en riktig hejare på ett-två-tre-ihop, jag kunde till och med bugga och svänga mig i en hambo då och då.

Av ingen och många anledningar minskade dansfrekvensen fatalt med åren, inte för att jag inte tyckte det var roligt, utan mer för att de som jag brukade vara ute och dansa med flyttade åt olika håll. Livet hände helt enkelt. Men så här på vårkanten fick jag och min barndomskompis Maria för oss att vi skulle blåsa liv i den gamla dansflamman och bokade därför in Parkenmaran i Gävle som platsen för återträffen. Lika bra att förpassa brottsplatsen en bit bort.

Av någon anledning hade jag fått för mig att dansa skulle vara lite som att cykla. Har man en gång lärt sig så sitter det där i ryggmärgen. Kroppsminne, feeeeling, yadiyada. Men, ojoj vad jag hade fel. Tydligen så är inte danssteg något som prioriteras där i hjärnbalken.

När jag tittade ut över dansgolvet där alla såg ut som att de var tagna direkt ur ”Let’s Dance” knöt det sig i magen. Och ännu värre blev det när jag väl tog mod till mig att faktiskt ge mig ut i vimlet och hitta någon stackare som ville styra runt mig på golvet en stund. Okej, jag kunde fortfarande stegen och jag klev ingen på tårna, men pinnen i röven och den totala bristen på följsamhet hjälpte ju inte direkt till.

Känslan som följde på detta var inte så mycket besvikelse som förvåning. Att komma till insikten att jag inte alls var så bra som jag trodde kom som något av en chock. Och jag är ju tyvärr sådan att kan jag inte vara bäst (eller iaf jäkligt bra) på något, då låter jag hellre bli. Så jag förpassade mig själv till åskådarplats resten av kvällen. Med dumstruten på.

Jag gick därifrån, inte deppig som jag trodde att jag skulle bli, utan faktiskt lite peppad mitt i förvirringen. Nu var ju handsken kastad. Utmaningen presenterad. Projekt upputsning av danskunskaper ska inledas omgående. För jag ska kunna göra en dubbelsnurr om det så dödar mig.

Parkenmaran 2011. Watch out.