Hannah friserar bort pappsens Anders Borg-frippa, jag lagar lasagne och Silver spanar nyfiket på alla lockar som trillar till golvet. En fin tisdagskväll i förorten.
Det är väl ingenting som kan pigga upp på måndagkvällen som lite nätshopping? Och då det då suger i shoppingtarmen så är det ju väldigt lägligt att ha ett presentkort liggandes. Ett presentkort som dessutom snart går ut, och då är det ju nästan så att man måste shoppa, allt annat är ju nästan olagligt!
Så nu är fyra par skor från Skona Mig på väg hem till mig. 100 spänn paret. Rea och presentkort är en vinnande kombination.
Sådär, nu har jag haft tillräckligt roligt. Nu blir det plugg.
I söndags vaknade jag av en elak lampa rakt i nyllet och ett litet rödhårigt huvud som nyfiket kikade på mig. Själv låg jag i en bäddsoffa på golvet i vardagsrummet hos Hanna och lille Jens tyckte att sju var en alldeles ypperlig tid att påbörja söndagen. Så han börjar slamra i köket och från sovrummet ropar hans pappa: ”Jeeeens, vad gör du?” och tillbaka får han ett fokuserat ”nam-nam!”.
Jag, som som bäst försöker gnugga natten ur ögonen, är inte riktigt med i händelserna men Jens slamrar vidare i köket. Sedan hör jag ”eeeen… doooo…deeeee..”. Här någonstans börjar hans pappa ana oråd och kommer därför ut i köket och börjar därefter asgarva. Där sitter Jens på köksgolvet och har vid det här laget lastat upp en hel djuptallrik med vällingpulver. Kan själv på hög nivå liksom. När nam-nam-magen blir sugen så kan man ju inte vänta på morgontrötta föräldrar, då tar man saken i egna händer. Det är ju sött så man får dåndimpen.
Tick-tack-tick-tack. Den biologiska klockan gör sig påmind.
Jens med morsan och lillsyrran.
Senast jag träffade Hanna var hon gravid med sitt första barn. Gången innan det var hon en smågalen singel och det är främst så jag känner henne. Det var drygt 3 år sedan. Nu har hon två barn, är gift och har byggt ett hus (med lite hjälp). När jag i helgen besökte henne för att fira hennes 30-årsdag, kändes det som om hon aldrig gjort annat än varit 2-barnsmor. Hon var så lycklig, så harmonisk och tillfreds, det var helt underbart att se. Att sedan hennes barn och hennes man är bland de bästa personer man kan hitta är ju en härlig bonus.
Och det bästa av allt? Hon är fortfarande samma gamla härliga Hanna. Allt har förändrats men ändå ingenting. Det är i den kombinationen man hittar de bästa vännerna.
I helgen har jag varit i Göteborg. Vet ni hur jag kom dit? Med bil. Och vet ni vad det var för väder? Jo. Det snöade. Det snöade en jävla massa. Jag har nog aldrig sett så mycket snö spöa ner på en och samma gång.
Ned till Jönköping så var det inga problem alls, visst, det var mycket snö på vägen, men det snöade inte. Så jag tänkte i min en enfald ”vaddå snöstorm, pff, meserier!”. Det fick jag äta upp.
Mellan Jönköping och Borås körde jag 50 km/h på 110-väg och jag är inte direkt den som mesar på i vanliga fall. Men det var som att köra in i en mjölkvägg, helt galet! Jag såg baklyktorna på bilen framför mig och följde dem slaviskt, plus att jag hade hyfsad koll på var mitträcket var. Men i övrigt såg jag banne mig nada. Och när jag väl tog mig ut ur mjölkpoolen så stod trafiken helt still i ca 30 minuter strax utanför Göteborg. En bil som brunnit. Det var väl onödigt. Summa summarum: Att köra i snöstorm är inte att rekommendera. Om du inte är galet sugen på en utmaning.
Och när jag kom hem idag fick jag spendera tjugo minuter med att skotta fram min parkeringsplats. Jag är SO done med snön.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer