Fredagkväll. Känner ni hur skönt det är?
Idag är det en sådan där ruskig råkyla ute. Jag har inget emot att det biter lite i kinderna, men det får gärna hålla sig borta från märgen.
Nu ska jag iväg till en ny vän och äta middag. Det blir nog en promenad dit, trots äckelkyla. Och inget gå-bort-present-vin har jag hemma heller. En gammal Bailey's-slatt kanske?
Vill. Inte. Jobba. Vill. Sova.
Tack gode Gud att det är fredag. Jag hade inte överlevt en dag till med den där väckarklockar. Imorgon ska jag sova länge, länge.
På Modediamanten i onsdags fick jag en jättefin scarf från Bonaparte i goodiebagen. Den får följa med till jobbet idag. Ormskinnsmönstrad tror jag bestämt att den är.
För sista gången – hetsät inte färsk ananas, du får magkatarr! Jävla puckoblondie…
Well, aren't you a sight for sore eyes? Come to mama..
Saxat från Elle. Halsband från H&M, 99 kr.
Igår bestämde jag mig för att ta en paus från frilansjobb, plugg och måsten och faktiskt socialisera lite. Först på schemat var Modettes Modediamanten och förhandsvisning av ”Valentine's Day”. Eller, om vi verkligen ska ta det i rätt ordning så, först på schemat var att hitta rätt biograf. Jag mötte upp Kattis på Stureplan och utan ett ord börjar vi gå Sturegatan upp mot Park. Park var säkert jättetrevligt, men tyvärr var det dock inte där tillställningen hölls. Det tog en stund innan den poletten trillade ner. Så då blev det en mindre språngmarsch till rätt biograf som tack och lov bara låg några kvarter bort. Väl där slog vi oss ned bredvid Kelly och Wille som hade hållit platser åt oss.
Efter förhandsvisningen vinglade vi (eller Kelly vinglade på 13 cm-klackar i snömodd, jag kände mig rätt stadig på sansade 3 cm) vidare till Café Opera där Finest Awards hölls. Promenaden förgylldes av arga cyklister och en förkärlek för indiska accenter.
Caféet var trevligt i ungefär 10 minuter, sedan kom jag på varför jag inte går till Café Opera, förutom när det hålls event där. Decibelnivån måste i det närmaste vara olaglig så det är helt omöjligt att konversera plus att jag känner mig som ett ufo. Alla är så… plastiga. Och nu menar jag inte sillisar, utan allt känns så påklistrat. Så jag hälsade på några bekanta och sedan gick jag och Kattis på en sunkpub, drack 35-kronorsvin och snackade skit istället. Mycket bättre.
Under mina tio minuter inne på stället såg jag en kille som jag tycket att jag kände igen, men jag kunde inte för mitt liv placera honom. Sedan trillade poletten ner (det tar lite tid för den idag), det var Neo! Anledningen till att jag kände igen honom var för att jag stirrat på hans nylle konstant de senaste två veckorna eftersom att jag har designat hans skivomslag. Så jag gick fram och presenterade mig, han var supernöjd med omslaget och hybrisen min växte lite till. Trevlig kille det där, nu måste jag rösta så fingrarna glöder på honom i Malmö-delfinalen.
Wille och Kelly. Dimman nere till vänster är mitt spöke.
Kajsa (och hennes enorma örhängen) och jag.
Kattis på sunkpub. Ser hon inte nöjd ut?
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer