Det var så länge sedan jag såg den så jag är inte säker..
onsdag, 18 november, 2009
Inga kommentarer
Men vänta nu.. vad… vad är det där? Det kan väl ändå inte.. nä.. kan det…
.. är det.. himlen?
Men vänta nu.. vad… vad är det där? Det kan väl ändå inte.. nä.. kan det…
.. är det.. himlen?
Hela dagen har jag känt mig funky. Stressad, ofokuserad och konstig. Men så plötsligt, när jag klev ur bilen hemma, så kände jag mig glad. Bara sådär. Glad, liksom. Det är inte en känsla som jättefrekvent dyker på mig bara huxflux. Sedan kom jag upp till lägenheten och ser att pappa har diskat. Igen. Att komma hem till ett fint kök varje dag är lyx om någon. Jag tror jag behåller pappa här. Han får inte åka hem igen.
Nu ska jag lyssna på glad musik och klänga fast vid känslan.
Den här Twilighthysterin, eller rättare sagt, den här nymånehysterin, kommer den att lägga sig efter premiären/förhandsvisningenellervaddetnuär ikväll, eller kommer det att pågå länge till? Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av.
Idag undrar jag över varför man får ont i magen när man blir nervös. Och varför man blir så ledsamt deprimerad när det är grått och trist ute. Och varför det måste vara så satans grått och trist ute.
Sedan undrar jag varför jag aldrig kan göra någonting okej. Varför allting måste vara så perfekt och få alla andras godkännande och varför jag inte bara kan sitta i min kreativa mysbubbla och tycka att det jag gör är perfekt och bra för mig, även om det kanske bara är okej för andra.
Det vore så skönt att kunna slappna av ibland.
Varning för tekniknörderi.
Jag anser mig själv vara hyffsat teknisk. Jag kan koppla in mina egna teknikprylar, jag kan installera drivrutiner och jag behöver inte ringa supporten det första jag gör om internet lägger av. Därför trodde jag självklart att det här med att koppla min nya dator till TV:n med hjälp av en HDMI-kabel skulle vara en riktig baggis.
Högmod är en dödssynd.
Ingen signal. Inget ljud. Ingen bild. Och inget fungerande grafikkort. Tandagnissel och hårslitande. Men om vi hoppar två timmar framåt (och en hel massa skypande med bror, rödvin och lite svärande senare) så lyckades jag. Klickeliklick och jag hittade den där magiska inställningen som flyttade ljudet från datorn till TV:n. Det var ett Halleluja-moment som jag kommer leva länge på.
Nu har jag kollat igenom varenda hemvideo jag hade på datorn. Typ musikvideos från gymnasiet. Typ min 17-årsdag. Typ sånt. Scary shit.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
Senaste kommentarer